Vila i frid

Härlig helg

Syrran kom i fredags och vi var ute med våra söner och lunchade på Foodcourt i Gamla Uppsala.
På kvällen gick vi på Katalin och jag höll på att kvävas.
Satte en fetaostbit i halsen det första jag gjorde så en kille fick springa fram och göra Heimlich på mig.
PINSAMT!
Men det var bara att stå där och bli tryckt på för jag kunde inte andas och ostbiten satt som en propp i halsen och kom varken upp eller ner.
Jag tyckte det tog evigheter innan något hände.
Men i sjäva verket var det över på några sekunder, sa de som var där.
Efter den händelsen var stämningen borta och jag ville bara åka hem.
Ont i halsen hade jag också.

Dagen efter kom våra kusiner till Uppsala och vi åkte i samlad tropp till Hållen.
När vi kom fram åt vi heta kräftor och sedan cyklade vi till havet.

Kvällen tillbringade vi i huset. Lagade mat tillsammans, drack vin, pratade, skrattade och dansade. till småtimmarna.
Det är roligt att vi tjejkusiner träffas en gång om år och behåller kontakten även om våra killkusiner blir lite sura över att de inte blir bjudna.

Tack tjejer för en härlig helg!

Vad är viktigt?

Tittade på ett inslag i tv med Stina Wolter där hon pratar om att älska sin kropp.
Hon har tillbringat många år att hata sin.
Precis som jag!
Detta plus Alles död hänger i hop på något sätt.
Livet är här och nu. Jag vill inte vara fet, men jag vill heller inte banta i hela mitt liv.
Ingen kan leva på 1200 kalorier/ dag i hela sitt liv.
Spelar det någon roll att jag är fet? Mitt knä och min värk är ju viktigare att ta tag i för att jag skall få livskvalitet.
Att jag är mullig, tjock eller t om fet är ju a mindre betydelse så länge jag är frisk och får leva mitt liv.
Jag vägrar väga 112 kilo igen men samtidigt kan inte detta vara min huvudsakliga livsuppgift.
Hur blir man sams med sig själv och sin kropp?
Jag vet ju vad som är viktigt i mitt liv och det är ju först och främst jag själv, sedan min familj.
Jag tror ärligt att min familj skiter i hur mycket jag väger. Jag vill också skita i det, men eftersom jag har tendens att bli alldeles föööör tjock så måste jag tänka på det hela tiden.
Lite mullig som Stina Wolter gör ju ingenting men när man börjar bli sjukligt fet då tycker ingen att det är ok längre.
Man blir inte respekterad i vårt samhälle om man är för tjock. Lite gulligt mullig är ok men är du fet så lägger man på dig en massa egenskaper som inte är dina.
FET= lat, ingen karaktär, ohygienisk, ointelligent, sa jag lat?
Att äta bra och nyttigt mår ju alla bra av men när det till slut genomsyrar hela din vardag vad du stoppar i munnen så blir det ju sjukligt till slut.
Jag mår dåligt varje gång jag "unnar" mig saker. Äta på Donken, eller vilken restaurang som helst, vin, glass, lite chips, bröd, smör , OST!,
Jag äter sånt i bland men varje gång mår jag dåligt för jag VET hur många kalorier jag stoppar i mig.
Jag skulle kunna doktorera i viktminskning men ändå har jag gått upp över fem kilo i sommar.
Jag har släppt taget och jag har tillåtit mig att äta mer än 1200 kalorier/dag.
Jag har INTE vräkt i mig bröd, ost, chips, pizza, godis.
Jag har ätit något av det, någon/några gånger på hela våren/sommaren men ÄNDÅ stiger jag i vikt hela tiden.
Jag äter för det mesta mat med låg fetthalt och lågt kaloriinnehåll men jag går ändå upp i vikt.
Nu äter jag även tabletter som gör att fettet inte skall tas upp i kroppen, men eftersom jag knappt äter något fett så händer ju ingenting.
Men jag går inte ner i vikt heller.
Jag är så trött på att prata om min vikt och om hur mycket jag går ner och upp hela tiden.
Det jag vill komma fram till är ju vad so är viktigt här i livet.
Är det inte att LEVA?
Såg ni programmet om 102-åringen som bloggar? Där kan man snacka om livskvalitet.
Hon började leva sitt liv när hon fyll 100. Vi andra kanske inte behöver vänta så länge.
Livet är här och nu, skall vi inte leva det då?
Alle blev 28 år, tror du inte att han vill att vi som finns kvar skall leva våra liv?
Jag har aldrig motionerat i hela mitt liv och nu när jag inte kan så saknar jag det.
När min operation är klar så längtar jag efter att få promenera fort utan att det gör ont.
Inte vet jag vad jag vill med hela det här inlägget men det blir ofta lite svamligt nu för tiden. Det är så många tankar som far i mig när jag går här hemma och tänker att jag ibland tror att jag håller på att bli knäpp.
Jag måste väl skriva för att reda ut ett och annat och just nu handlar det mesta om vad som är viktigt här i livet.
Carpa lite Diem så att säga.
I dag är det fredag och syrran är på väg hit med tåget. Vi två skall fånga dagen hela helgen, var så säker.
LOVE!!

Den här bilden älskar jag.
Den är tagen för några år sedan.
Knut kommer fram och kramar mig när jag speglar mig.
Jonny är snabbt framme med kameran.
Det är kärlek skriven på hela bilden.

Agda 92 år

Det är jag det!
Det är åtminstone så som jag skall träna enligt sjukgymnasten.
Så här ser mitt träningsprogram ut fram till operationen.

En gång om dagen skall jag göra detta. Ingen belastning och inga vikter.
Dessutom fick jag en krycka som jag skall ha när jag går.
Agda 92 år, det är jag det.
Han har aldrig sett ett så utslitet knä på en "Så ung människa".
Han sa att jag inte kommer att kunna komma tillbaks till varken liv eller arbetsliv förrän jag fått en operation.
Han sa: - Nu får du inte ge dig när du träffar ortopeden! Du får inte stå där med mössan i hand och skrapa med foten. Du måste vara tuff och stå på dig nu.
Men sjukgymnastens ord i ryggen känner jag mig starkare än någonsin.
Nu kan inget få mig att backa.
Han har sällan sett ett så utslitet knä som mitt, sa han. På något underligt sätt så kändes det bra när han sa så, för då fick jag bekräftat att jag inte hittar på och att jag inte skall ha dåligt samvete för att jag är hemma och är sjukskriven.
Han var förvånad att jag har kunnat arbeta alls med mitt knä de sista åren.
ÅREN!!
Jag har tydligen hög smärttröskel, för mitt knä kan man inte ens stå på, än mindre gå med, sa han.
Nu skall jag Agda träna duktigt varje dag och försöka bygga lite muskler runt knät och sedan skall jag ringa när min operation är gjord för då behöver jag hjälp att komma tillbaks till livet igen.
Han var också förvånad över hur jag kunnat gå ner över 20 kilo i vikt utan att kunna motionera.
1200 kalorier per dag, svarade jag då.

Om 120 dagar

Om hundratjugo dagar är julen förbi.
Då sitter vi här och är proppmätta efter gårdagen matfrossa.
Alla paket är öppnade och man fylls av en känsla av antiklimax.
Denna jul skall jag försöka att inte vara så fokuserad på att försöka fixa den PERFEKTA julen.
Jag behöver inte baka sju sorters kakor, som ingen äter. Jag behöver inte koka både knäck, kola och göra marsipangodis som ändå ligger kvar i sina skålar till trettonhelgen.
Julklapparna är roliga men de får aldrig bli något måste för då tappar de sitt värde.
Efter Alles olycka måste vi lära oss något. en sån här hemsk sak får inte hända utan att vi alla runt omkring tar lärdom.
Då är julen ett bra exempel.
Fokusera på att vara tillsammans. Ät god mat som ni alla tycker om. Skippa en massa konstig julmat som var ett måste förr men som absolut inte är ett måste i dag.
Gör julen till en familjehögtid och ta hand om varandra.
Umgås, skratta och se till att inte vara helt utarbetad och trött när Kalle Anka går igång klockan 15.00.
Julen måste inte heller bara handla om familjen och släkten. Man kan också ringa en vän som man vet kanske sitter ensam hela julen.
Jag har ofta funderat på hur det skulle vara att fira jul med någon kompis istället för med släkten.
Inte för att vi har så stor släkt direkt. Det blir för det mesta bara vi fem som är tillsammans på jul.
I bland firar vi med syrran och hennes familj också.
Det jag vill säga är att det är dags att satsa på det som är viktigt. Människor man tycker om, bra musik och att vara lediga tillsammans.
Lägg ner fokus på den perfekta julen, för det finns ingen sån ändå.
Till alla er som har morsan på axeln hela hösten:
- Skall du inte damma vitrinskåpet till jul?
- Nu måste du börja baka om du skall hinna få till sju sorter till julafton,
- Har alla fått lika många och samma värde på julklapparna nu då?
- Du måste riva ur linneskåpet och mangla allt i allafall en gång om året, varför inte ha snyggt till jul? - Golven blir ju renast om man knäskurar dem!
- Bort med alla möblerna och bona parketten till jul, eller?
- Tre sorters sill borde du väl hinna göra till julbordet, det är ju så mycket godare än köpesillen!
Bla bla bla....
Eller är det bara jag som har den där rösten i örat från 1 september till 23 december?
Jag har slutat lyssna på en del av det för flera år sedan men allt är inte borta, en del hör jag fortfarande och jag lovar mig själv att inte lyssna i år.
I år skall jag vara klok och smart och tänka på allt som faktiskr betyder något istället.
Du tycker väl att jag är knäpp som sitter här och skriver om julen nu när det fortfarande är sommar där ute.
Men jag känner mina löss på gången.
Snart börjar affärerna juldekorera och då börjar stressen hos många av oss.
Snart är det första september och då tycker handeln att det är ok att hänga fram den första julkulan.
Men i år skall jag inte gå på deras skitsnack.
I år samlar vi familj och vänner och tar vara på varandra för man vet inte vad framtiden har i sitt sköte.
Kram och god Jul....morgon menar jag :)

Är det inte så här vi vill att den perfekta julen skall se ut?

Svårt att komma i gång.

Livet pågår men jag har svårt att hänga med i det de här dagarna.
Det var ju tur i oturen att jag blev sjukskriven i samma veva som olyckan för jag har verkligen ingen aning om jag hade kunnat arbeta.
Alle var varken släkt eller barndomsvän men han påverkade både mig och Jonny med sitt glada sätt och sin härliga personlighet.
Ända sedan vi träffade honom första gången har han funnits i våra hjärtan och när han fick barn förra året så kändes det fantastiskt roligt även fast vi inte ens var släkt.
Han var bara i 20-års åldern när vi träffades första gången och vi gillade honom direkt. Han var som en gubbe, gillade fika och husmanskost och lyssnade på dansband.
Jag glömmer aldrig när Knut och alle kom hem och åt födelsedagsmiddag hos oss på FänrikStåls gata.
Knut fyllde 21 år och hade önskat sig stekt fläsk med potatis och löksås. Jag tror Grabbarna satte i sig 1½ kg stekt fläsk själva. Jag hade gjort en hel kastrull med löksås och det var soprent i alla karotter när de åkte hem till Rickomberga på källen.
Eller när han, David och Knut kom hem till oss för att smaka surströmming.
Vi trodde väl aldrig att de skulle tycka om det och att vi skulle måsta öppna både en, två och tre burkar surströmming.
Jag vet inte hur många tunnbröddrullar med strömming Alle satte i sig den där kvällen men både jag och Jonny satt och gapade.
Sedan den gången har Alle ätit surströmming hemma hos oss varje höst.
Han skulle komma ut till Hållen även i år. Det blir svårt att ha fest utan honom. Jag hoppas att han är med oss där ute ändå.
Som sagt, det är svårt att komma igång med mitt liv igen när något sådant här hemskt händer.
Jag sitter bara här hemma och låter tankarna vandra.
Hur skall då inte hans familj ha det?
Usch! Jag kan inte fatta, hur skall man kunna sätta sig in i den sorgen?
Jag vet att jag skriver mycket om Alle nu men det är liksom inget annat som betyder något.
Vad jag skall äta till middag eller vilken film jag har sett, allt är så obetydligt.
Man blir verkligen,på ett grymt sätt, påmind om sin egna och sin familjs dödlighet, hur ens liv kan förändras på ett ögonblick.
Man får verkligen perspektiv på de små sakerna som bekymrar en i vardagen. Saker som t ex pengar och vikt blir helt plötsligt obetydliga. Ens egna I-landsproblem blir så pyttesmå att man inte orkar tänka på dem en gång.
Nu är det begravningen kvar som man skall uppbringa styrka att orka med. men jag vill för allt i världen inte missa den.
Det är klart att vi skall vara där och ta ett sista farväl av en fin kille.
Vår vän Alexander <3

Alles plats.

Olyckan skedde i Östervåla.

I kurvan där han åkte av vägen har vänner och släkt gjort en minnesplats.

Alles plats.

Jag och Jonny åkte dit i kväll. Jag hade ont magen hela vägen ut och när vi såg platsen blev allt så verkligt.

Vi brast båda ut i gråt och det var svårt att stå där.

Vi lade blommor och tände två ljus.

Jag tände även fler ljus som hade slocknat. Jag vill att många ljus skall lysa för vår vän Alle.

Han får aldrig glömmas bort och vi får aldrig sluta tända ljusen för honom.

Det var svårt att stå där och det var svårt att åka därifrån.

Jonny sa att vi skulle haft med oss en kopp kaffe och en kaka till honom.

Alle sa aldrig nej till en kopp kaffe och en kaka. 

Inget är som vanligt.

Att vara sjukskriven känns konstigt.
Det är ovanligt att kunna vila när jag har ont, att kunna ta en stark tablett och gå och sova när smärtan är som värst.
Det är en skön känsla, men det känns ovanligt att inte gå till arbetet, att inte vara med och känna att man är delaktig.
Jag tror att jag skall cykla dit i dag och snacka lite. Det känns jobbigt att jag kommer ifrån barnen och att jag inte får lära känna de nya.
Det känns jobbigt att inte få vara med.
Det sociala livet är viktigare än man tror.
Arbetskamrater betyder mycket och att ha någonstans att tillhöra i samhället är viktigt för känslan att man är någon.
Jag tror jag skall skicka efter något handarbete så att jag har något för händerna här i höst.
Man vet aldrig hur länge det kan dröja innan jag får någon hjälp och blir så pass bra att jag kan jobba igen?
Remissen till ortopeden gick iväg i onsdags så nu skall det bli spännande att se när jag kan få något svar från "Ackis" då?.
En operation är ju mitt mål men samtidigt är jag jätterädd bara av tanken på att de skall såga av mitt ben och sätta in ett nytt knä.
Jag som inte ens kan ta bort en sticka i foten.
En sak i taget va? Inte springa händelserna i förskott nu!
Handarbete stannar jag på, tror jag.
Skall genast leta reda på en bra sida att hitta sådana på.
En fin julbonad till Hållen.
Så får det bli!
God morgon!

Kräftor

När man tagit upp alla kräftor ur sina burar börjar ett tungt arbete med att bokföra allihop.

Man mäter dem och skriver upp vilket kön det är.  Hur många hanar/honor sparas och hur många hanar/honor slängs tillbaks. 

Alla som är under 9 cm slängs tillbaks i sjön.

Det tar många timmar att mäta och sedan koka ca 600 kräftor.

I går fångade vi 618 st och 190 st fick slängas tillbaks.

Det blir en redig kräftskiva med över 400 nykokta kräftor på bordet.

Badjävlar

Kräftfiske

I går kom familjen upp till Dalarna för den årliga kräfthelgen.

Det kändes skönt att komma bort från vardagens hemskheter och åka till människor som inte har sorg.

En liten andningspaus.

Det ser ut att bli en bra kräftskörd i år.

Det bådar gott till kvällens kräftmiddag.

Anna och Erik väntar på bryggan, redo att agna om.

Detta blev årets skörd.

Så här många har vi nog aldrig fått förr.

En natt i Hållen

Vi fick aldrig någon ordning på husvagnen så i går körde vi upp den till Hållen igen.

Vi får göra ett nytt försök våren istället.

Efter vi varit i Solna och hämtat grejer och sedan tillbaks till Uppsala för att haka på husvagn kom vi upp hit vid 22-tiden.

Somnade halv tolv och nu upp 05.30.

Det skall bli en härlig dag här med nästan 30 grader varmt, men vi måste åka hem till stan igen.

Jonny skall jobba halva dagen, kl 09.00 kommer det en värderingsman hem till oss för att värdera lägenheten. 

Sedan skall jag laga en lunch för 15 pers att ta med mig till Dalarna och kl 13.00 åker vi och fiskar kräftor.

Först ville jag inte följa med på vår årliga tripp till Dalarna men sedan tänkte jag om.

Sorgen ligger över mig hela tiden men det kan bli lite skönt för vår familj att komma bort och träffa folk som inte är ledsna som oss.

Miljöombyte helt enkelt.

Lilla Alle är med oss ändå hela tiden och sorgen går det inte att glömma eller värja sig emot.

Men som jag skrev igår så går det inte att pausa livet.

Det kör på som en ångvält och skiter i att vi som sörjer vill hoppa av, vänta lite och ta en paus.

Det går lite lättare att andas i dag.

Jag kan titta på ett kort på Alle utan att falla i gråt.

Det är nog chocken som har lagt sig.

Den obegripligt orättvist hemska sanningen har gått upp för oss nu.

Alexander finns inte med oss längre.

Livet har ingen pausknapp

I Jag tog mig iväg till röntgen på Samariterhemmet i går, men det var också allt jag gjorde.

Min kropp är fysiskt trött av att vara ledsen hela tiden men ändå kunde jag knappt somna igår.

Tankarna på lilla Alle snurrar i huvudet, varför just han?

Inte för att jag önskar livet ur någon annan istället men man är inte logisk när man sörjer någon man tycker om.

Man är egoistisk och önskar att någon annan kunde ha så här ont istället.

Om bara för en lite stund.

I dag måste jag ringa till försäkringsbolaget angående min telefon och jag måste hämta ut min medicin på Apoteket.

I kväll åker vi till Solna och hämtar lite möbler som jag fått/köpt av min kompis Madde.

Hon rensar ur sin mosters lägenhet och jag blir ju kär i alla gamla saker som hon har lagt ut på Facebook.

Livet fortsätter som sagt, om än med en svart sorgkant runt sig.

Tårarna verkar aldrig ta slut och jag vill heller inte sluta gråta över fina Alexander.

Vi kommer aldrig glömma honom, vi vill aldrig glömma honom.

Mitt mammahjärtat gråter också när jag ser hur ont min son har över att hans bästa vän är borta.

Jag kan bara stå och se på när hans hjärta skärs av sorg.

Som mamma vill man trösta och torka tårarna men här finns ingen tröst att ge och tårarna vill aldrig torka.

Vila i frid.

Mitt liv går vidare!

Men för en ung människa tog livet slut i går.
Fina Alexander avled av skadorna efter sin motorcykelolycka i går eftermiddag.
Alexander, eller Alle, var en kompis till Knut och mycket snabbt blev han god vän med hela vår familj.
Alle har varit på många fester hos oss och när jag för många år sedan bjöd på surströmming blev han fast.
Sedan dess har han varit en stående gäst på mina och Jonnys surströmmingsskivor.
Så skulle det vara även i år.
Men livet, eller döden kommer, eller går inte när vi har tänkt oss.
Det finns inga ord att beskriva den sorg som drabbar oss alla när en ung människa går bort alldeles för tidigt.
Alexander var pappa till en fin liten flicka och snart skulle han bli pappa igen.
Det finns inget logiskt i detta, det finns ingen rättvisa.
Sorgen bara lägger sig som en äcklig blöt disktrasa på våra själar och man kan inte tänka klart.
Vi gråter men vi förstår inte varför, det är för osannolikt att detta hemska har hänt.
Vi kan inte ta till oss den fruktansvärda sanningen.
Mina tankar går nu till hans fina sambo Frida och deras gemensamma barn.
Lilla Thea som fick träffa sin pappa men som antagligen är för liten för att komma ihåg och till deras ofödde son, som aldrig får träffa sin fina, roliga, trevliga, glada och härliga pappa.
Det finns inga ord som tröstar och det finns inget man kan göra.
Men jag vet att tiden läker sår. Det kommer bli bättre. Sorgen kanske aldrig går över men den går så småningom att hantera.
Som alltid när någon rycks bort från oss så känns livet så orättvist.
Kan jag verkligen gå vidare med mitt liv nu när han inte kan det längre?
Hur kan solen skina i dag när detta hemska har hänt?
Varför skrattar barnen i lekparken? Vet de inte att hela världen sörjer i dag.
Hur kan bussarna gå som vanligt och hur kan affärer ha öppet?
Livet går vidare för det flesta, men för vissa av oss har det stannat upp för ett tag.
Jag skall cykla till Samariterhemmet och röntga mitt knä i dag, men jag vet inte hur det skall gå till när jag bara sitter här och gråter hela tiden.
Den sorg som drabbat min familj är inte ens i närheten av den sorg som Alexanders familj måste känna just nu.
Mitt liv går vidare men för en ung människa tog livet slut i går.
Vad är meningen med detta?
Allt som händer skall man lära något av, säger de lärde.
Vad tusan skall vi lära oss av att något sån`t här fruktansvärt händer?
Mitt liv går vidare men för finaste Alle tog det slut i går.

P.S För dig som undrar så har jag fått min tillåtelse av Frida att

skriva om detta på min blogg i dag.

KRAM!

Nu sitter man här igen då.

Läkarbesök om ett par timmar.

Hur skall det gå den här gången då?
Hur skall jag bli bemött?
Kommer jag att bli tagen på allvar?
Får jag någon hjälp?
Kommer jag gå där ifrån gråtandes som förra gången?
Blir jag sjukskriven?
Ja, frågorna kvarstår.
Mitt förtroende för läkarna är inte på topp, om man säger.
Har man blivit "misshandlad", som jag tycker att jag har blivit, så är det svårt att uppbringa modet att sätta sig där igen.
Möta de där blickarna som säger: Jaha! å vad tror du att jag kan göra då? Jag är väl ingen trollkarl heller. Jag är ju för tusan bara en allmänläkare på en vårdcentral.
Samtidigt så är det genom vårdcentralen man måste gå innan man får någon hjälp.
Det spelar ingen roll var man ringer så frågar alla: Har du varit i kontakt med din vårdcentral? vad säger husläkaren?
När man kontaktar husläkaren så kan de inte göra någonting!
Men i dag skall jag inte ge mig. Det spelar ingen roll hur han ser på mig så MÅSTE han skriva en remiss till röntgen och ortopeden och han MÅSTE sjukskriva mig eftersom jag knappt kan stå, än mindre gå.
I går eftermiddag när vi hade samarbetsövningar så stod jag i en timme, fikade och sedan stod jag i en timme till. STOD alltså, inte gick. Men det pallade inte mitt knä. När jag kom hem så var det soffläge hela kvällen sen och i natt har det dunkat och värkt. Det är det som är lite jobbigt. Det känns som om jag kan göra saker där och då men efter några timmar kommer smärtan och då är det nästan olidligt.
Men då är det för sent för då har jag ju redan stått eller gått eller vad jag nu har gjort för något.
Nu sitter jag här och peppar mig för ännu ett helvetesjävla läkarbesök och jag är skitnervös.
Jonny erbjöd sig att följa med och egentligen vill jag det men samtidigt tycker jag att det är fjaskigt att ta med sig honom. Detta är något jag måste göra själv hur jobbigt det än må vara.
Om två timmar cyklar jag till Nyby Vårdcentral.
Önska mig lycka till.
Håll tummarna att jag får träffa en läkare som ser och förstår min smärta nu.
Jag orkar inte med ett stolpskott till.

Eländes elände

Kan knappt läsa nyheterna längre. Det handlar bara om ond bråd död.
Isis, skottdrama i Göteborg, 100 döda i Attack, Upplopp i Turkiet, Ett barn skjutet med luftgevär, ett barn skjutet i mammas magen mm mm.
Jag blir deppad så fort jag slår upp Aftonbladets nätsidor.
Jag har fullt upp med mina egna problem och orkar nästan inte ta till mig av andras.
Samtidigt måste man ju läsa nyheterna så att man håller sig uppdaterad om vad som händer där ute i stora världen.
Jag blir bara så rädd för allt elände.
Djurplågeri, mord, terrorister, miljöförstöring, krig och några fler mord.
Vad är det för fel på folk?
Varför kan inte människan leva i fred med varandra och i frid med naturen?
I bland önskar jag att inte mina barn får egna barn till denna ding ding värld.

Och nu över till något helt annat.
Studiedag med jobbet i dag.
Konferens på Odalgården och sedan teambildning och middag.
Det kan bli en bra dag.
Det börjar även bli lite struktur här hemma på alla grejer.
Ludde landade ju i går och ett tag var det förgjordat mycket saker här överallt, med efter en tur till IKEA och 2500 kr fattigare så fick jag ett nytt linneskåp och Ludde en slags garderob och plastlådor att ha under sängen.
Jag tror vi kan få till det med alla grejer innan veckan är slut.

Måndag och en ny vecka.
Solen gassar som om den aldrig gjort annat.
Det är väl dags nu när alla börjat jobba igen.
Nä, ja e int´bitter!

God morgon!

(Mitt knä tänker jag inte ens prata om  dag, bara så att du vet.
Men det sitter kvar i alla fall, det känner jag)

Den förlorade sonen

Ludde kom hem i går, efter tre månader uppe i Idre fjäll.
Jag hade samlat bror, kusin och en kompis för att välkomna honom. Vi käkade pizza, tog ett par öl och sedan cyklade ungdomarna ner på stan.
Ludde som inte varit på krogen på tre månader var sugen på lite stadspuls.
I dag skall de tömma bilen på alla hans saker och då kvarstår bara en fråga...
...var i hel...ete skall vi få plats med alla saker?
Det finns ju inte ens en riktig garderob i det där rummet.
Det blir en svår nöt att knäcka, men det där Jonny och Ludde lösa ihop.
Vi har ju förrådet ute i Forkarby dit vi får köra en massa saker.
Det löser sig nog och det är roligt att ha honom hemma igen.

Själv skall jag tillbringa söndagen i solen, cykla runt lite som i går. Det är skönt att cykla i sakta mak utan att få ont i knät.
Jag skall planera någon god middag och försöka somna tidigt så att jag är pigg och allert för en studiedag i morgon.
Vi skall åka till Odalgården straxt utanför Uppsala.
Konferens hela dagen och sedan teambildning och middag på kvällen.

Önskar dig en skön söndag.

De mina

Sitter här i solen och tänker på alla som inte finns med mig längre.

Alla fina somrar som jag fick ha ute i Håkansta.

Min mamma som alltid jobbade förutom några veckor mitt i sommaren. Då låg hon i en solstol eller fixade med blommorna.

Pappa som hade fula, bruna badbyxor och lyssnade på Ring så spelar vi på radion.

Farmor som bjöd på vitgröt med smörbrunn till frukost, hade stora blommiga klänningar och grått hår.

Farfar hade rutig skjorta, luktade snus och hårvatten och var alltid på bra humör.

Brorsan som aldrig klev ur sängen trots att solen sken och vi äntligen hade fått någon vuxen att skjutsa oss till badet.

Vilka somrar jag hade där ute på landet.

Utedass och bara rinnande kallvatten.

Duschade vet jag knappt att jag gjorde på hela sommaren.

När man sitter och filosoferar så här som jag gör just nu så blir tankarna så klara.

Minnena så verkliga.

Det känns inte som det var 28 år sedan jag träffade min mamma sist, 23 år sedan min far gick bort.

Farfar och farmor gick bort 1990 och 1994, tror jag.

Och snart är det 9 år sedan brorsan lämnade oss i stor sorg och saknad.

Så många fina minnen.

Kommer t om ihåg lukterna och sommarens ljud i Håkansta.

Det enda som skulle få mig att flytta upp till Jämtland igen är om jag fick chansen att köpa Håkansta någon gång i framtiden.

Så många fina somrar, så många fina minnen.

En lördag i solen

I dag skall jag ta mig en cykeltur i solen.

Det är underbart skönt att jag fortfarande kan cykla trots mitt onda knä. 

På så sätt kommer jag ju utanför dörren i alla fall.

I em/kväll kommer Ludde och Jonny hem men till dess är jag pank och fågelfri.

Nu skall jag käka lite sen frulle och sedan svingar jag mig upp på hojen och ser var den tar mig.

Hoppas att du också har det soligt och skönt i dag.

Solen som vi har längtat efter är äntligen här och det känns underbart.

Det blir en bra dag i dag!

När man kommer till en gräns

Jag gjorde illa mitt knä för nio år sedan.

Sedan dess har det blivit värre och värre.

För ca två år sedan tänkte jag: När är min gräns nådd?

När säger min kropp ifrån?

Hur länge skall jag gå så här innan det är stopp?

NU är den här, gränsen.

I natt hade jag så ont att jag bara låg i sängen och grät.

Jonny försökte känna försiktigt utanpå knät för att känna om det var varmt. Det gjorde så ont att han lika gärna hade kunnat rispa mig med ett rakblad på huden. Värken hade gått så långt att nerverna liksom låg utanpå kroppen, utanpå knäskålen.

Det var väl dumt att gå och jobba men samtidigt så vet jag ju det nu.

På tisdag när jag går till läkaren så vet jag att jag inte kan jobba, inte alls!

Men jag är ändå nervös över vad han skall säga när jag ber om en sjukskrivning. Hur länge vill jag bli sjukskriven då? Hut länge kan han sjukskriva mig utan att det finns en plan eller en fortsättning?

OM han sjukskriver mig vad säger Försäkringskassan om detta?

Godkänner de det eller tycker den handläggaren att jag skall jobba?

Det är inte lätt att stå på sig när man inte vet hur man skall gå vidare.

Jag vet att min blogg är APTRÅKIG nu när jag bara skriver om mitt onda knä....igen...

Men hela min värld handlar om detta nu. Det finns inget annat som upptar mina tankar dag och natt.

Tråkigt men sant.

Samtidigt känns det bra att gränsen äntligen är nådd.

Nu finns det ingen återvändo, nu är det jag mot läkarna. Fast det känns som att det borde vara jag MED läkarna. 

Det är inte lätt att vara sjuk i Sverige i dag.

Inte lätt att ha ont och samtidigt ha orken att slåss för sin rätt till hjälp, med rätt sjukvård.

Sommar, sol och lite gnäll...

Nu kommer sommaren och värmen som vi har väntat på.
Det känns helt ok faktiskt. Man har liksom förstått att det inte blev så mycket sol och bad i år och det är ju skönt att cykla till jobbet i shorts och linne också.
Lite synd att man inte skall vara i Hållen den här helgen när väderkartan visar en molnfri himmel men sånt är livet på en pinne.
I dag kör vi dag nummer två på jobbet. Vi får se hur det går?
Jag hade djävulsk ont när jag kom hem i går och kunde inte göra annat än att ligga i soffan med en kudde under knät.
Är det så mitt liv skall se ut?
Detta är bra att ha som argument när jag skall gå till läkaren på tisdag.
Det var i alla fall roligt att komma tillbaks på jobbet i går och träffa nya och gamla kollegor.
Vi har fått in två härliga tjejer in till oss och det kändes superbra.
Som alltid är jag full av ny energi på höstuppstarten och därför känns det så extra jävligt att jag inte kan jobba fullt ut och vara den pedagog som jag är och vill vara.
I dag är det torsdag och snart är det helg igen. I morgon åker Jonny upp till Idre och hämtar hem Ludde. Vi längtar efter honom. Det skall bli skönt att han kommer hem och samtidigt lite nervöst hur det kommer att bli när han skall bo här hemma igen.
Jag och Jonny har ju vant oss vid att vara själva nu och inte ha något som "stör".
Ja ja, det blir väl bra. Han märker väl hur vi har det nu och att det inte är som när vi bodde hela familjen. Mamma rusar inte hem efter jobbet och börjar med maten. Hon kanske inte gör mat alls för hon orkar inte. Då får man koka gröt eller laga något på egen hand.
Det är städat och fint typ hela tiden annars får vi spader. Ingen disk på diskbänken och inget skräp på vardagsrumsbordet är tillåtet.
Tvättstugan får man boka och sköta själv.
Ja, det är liksom lite mer vuxenboende här hemma nu, men det blir nog inga problem.
Det skall som sagt bli jätteroligt att han kommer hem också.
Nu skall jag äta min frukost och borsta en tand och sedan cyklar jag i väg till jobbet och gör ett nytt försök dag nummer två.
Kram!

Jag gör väl ett försök

På tisdag har jag fått en läkartid och tills dess "måste" jag arbeta.
Jag är på väg till jobbet nu och jag undrar hur det kommer att gå?
Det skall blir roligt att komma tillbaks och träffa alla, men jag är riktigt orolig över vad mitt knä "kommer att säga".
Jag går dit och gör mitt bästa, bättre kan jag ju inte göra.

Det är onsdag och redan i v 33.
Sommaren gick i ett huj. Men det visste vi ju. Nu ser jag fram emot en rolig höst och en höst där jag får hjälp med mitt knä. Den här gången ger jag mig inte. Den här gången måste någon hjälpa mig.

På lördag kommer Ludde hem från Idre. Det blev inte riktigt som han trodde där uppe, så han kommer hem en månad tidigare än beräknat. Nu måste han bara få ett jobb och en bostad här hemma också. Inte helt lätt kanske men han får väl ligga i.
Jag är inte avundsjuk på dagens ungdom och den hemska bostadsmarknaden. Hur i hela friden skall man kunna flytta hemifrån om man inte har flera hundra tusen på banken?

Nu skall jag göra mig i ordning för dagens drabbning. Det är mulet nu men det skall bli sol snart så det får bli klänning i dag.
Jag önskar dig en bra onsdag och håll tummarna för mig att det går bra för mig och mitt knä på jobbet i dag!

Födelsedag i bilder

Champagne och löjrom på hotellrummet.

Shoppa på Södermalm

Cava med min man

En cider på Mosebacke med vacker utsikt.

På hotellets takterrass.

Underbar middag på Grill. Har aldrig druckit så dyrt vin.

Avslutade kvällen med hårdrock på Pub Ancor.

Hej då Stockholm