God morgon!

Det känns bättre i dag. Ångesten kramar inte mitt bröst så hårt och det går lättare att andas.

Lite mosig känner jag mig dock, antagligen för att jag tog en sömntablett igår.

Jag kände att jag behövde få sova en hel natt utan att vakna hela tiden, men jag vaknade ändå när Jonny kom hem mitt i natten.

Så i dag känner jag mig mosig, antagligen efter tabletten, som sagt.

Hoppas att det går över för i dag är det fredag och jag skall ha AW med jobbarkompisar.

Vi skall äta på RAGUSA tror jag, och då vill jag inte vara trött.

Jag jobbar mellan 8-12 och sedan skall jag åka hem och förbereda lite.

Vi blir nog inte så många men det kommer bli mysigt och trevligt ändå.

Jag mår bättre i dag, som sagt, och det känns skönt.

Det är fredag, solen skiner, gubben är hemma igen, jag skall ha AW, syrran kommer till mig i Hållen i morgon så detta kommer bli en bra helg känner jag.

Trevlig Helg önskar jag dig!

 

Jag är inte rädd längre!

Sedan jag var 18 år har jag levt med cancer. Min mamma blev sjuk då.

Sedan gick hon bort tre år senare.

När min far insjuknade och gick bort fem år senare trodde jag inte att livet kunde bli mer orättvist.

Jag bildade familj och har hela tiden levt med rädslan att få cancer och att jag skall dö innan mina barn blir vuxna.

Jag ville inte lämna dem när de har små och ibland kunde jag gråta på nätterna av rädsla att måsta lämna dem.

Så blir de vuxna och jag fyller femtio år.

Jag överlevde min mammas ålder och det kändes härligt.

Jag kanske får bli gammal i alla fall, tänkte jag på min födelsedag i augusti!

Så bli min son sjuk i den här helvetesjävladjukdomen bara två månader senare!!!

Men det var väl inte så det skulle bli!!

Då hade jag ju hellre tagit den själv, tusen gånger om. Jag är inte längre rädd, som jag varit i hela mitt liv, nu är jag SKRÄCKSLAGEN istället.

 

Tyck-synd-om...

Jaga tyck-synd-om-poäng!

Ja, det är kanske det en del av er tycker att jag gör när jag skriver om hur jag mår, här på bloggen.

När jag skriver om hur vilsen jag känner mig och när jag skriver om hur jävla ruttet jag mår av att ha ett barn som har cancer.

När jag skriver om hur livet suger just nu och att min enda önskan är att Luddes prover skall fortsätta vara bra och att hans cancer inte, aldrig någonsin, skall komma tillbaks.

Några av er kanske himlar med ögonen och tror att jag skriver för att ni skall tycka synd om mig, för att jag vill ha hela världens uppmärksamhet.

Jag skriver för att jag mår bra av att skriva ner mina känslor, och jag hoppas och tror att de flesta av er som klickat på länken till min blogg är mina vänner och att ni vill mig väl.

Att få ett litet hjärta och kanske en kommentar hjälper faktiskt. Det är läkande att skriva av sig och veta att någon som tycker om mig läser det jag skriver.

Jag känner att du är med mig och att du skickar goda tankar till Ludwig då.

Det är ju frivilligt att läsa min blogg, så läs inte om du mår dåligt.

Ingen mer än jag skulle vilja skriva om glada roliga saker istället för om detta, men just nu är detta det som  mitt liv handlar om och då är det svårt att skriva om något annat.

Kram!

 

Om det bara vore så enkelt....

 

(Snodde av Jessica på Facebook)

Efterlysning!

Var är jag? Hittar inte mig själv.

Hur många tårar har en människa?

Kan man bli uttorkad om man gråter för mycket?

Hur kommer det sig att vissa människor aldrig gråter och vissa (läs jag) har hur många tårar som helst.

Vad är tårar egentligen? Varför gråter man när man är ledsen? Jag menar, vad fyller de för funktion? 

I dag när vi åkte hem från Hållen grät jag för att jag liksom kände livet i mig, jag såg en vacker gård och hästar som gick i en hage, solen lyste genom molnen och jag tänkte på min mamma som inte fått uppleva vår på 30 år.

Jag vet att jag är svamlig men det beror nog bara på att jag har så många tankar i mitt huvud samtidigt.

Det känns som om det flyger runt tusentals tankar i min hjärna och jag kan inte sortera dem. 

Det bara dyker upp minnen, sånger, känslor helt från ingenstans hela tiden. 

I går gick jag och sjöng på en gammal Ove Thörnqvist- låt hela eftermiddagen, tills Jonny fick spader. "Så vänder vi på bladet å vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där...?" 

Vi hade den på en stenkaka när jag var barn och av någon outgrundlig anledning kommer jag ihåg nästan hela texten fast jag inte har hört den på fyrtio år. Varför kom den ens in i mitt huvud?

I dag har jag gråtit, varit arg och skrattat hysteriskt på en och samma timme.

Ja, man kan ju tro att jag håller på att bli fullkomligt galen. Men det är nog bara lite mycket just nu.

Jag skall försöka samla ihop mig själv och komma tillbaks.

Kanske kommer jag tillbaks som mitt gamla jag eller så kommer jag tillbaks som enhörning...?!

 

Goda råd

I går läste jag på Facebook om en vän, som går igen en hemsk livskris just nu.

Hon skrev om hur en annan vän hade inboxat henne och gett henne "goda råd" om hur hon skall hantera sin sorg.

Det var hemskt att läsa.

Jag kände igen mig i hennes ilska och frustration över "vännens" ord.

Tänk så många goda råd jag har fått, och fortfarande får, angående min kropp och i synnerhet mitt knä.

Tänk så många goda råd jag får när det kommer till min kroniska värk i alla leder.

Tänk SÅ MÅNGA goda råd jag får angående min vikt. Det är precis som att det är fritt fram att säga precis vad man vill till tjocka människor!?

Eller också är det bara till mig man törs släppa på alla hämningar och vräka ur sig vad man vill?

Jag är iofs ganska snabb att själv skoja om min vikt och min kropp, men det gör jag bara i trygga sammanhang. 

Fast det är slut med det nu. Hädanefter skall jag vara mer rädd om min integritet och synen på mig själv och min kropp.

Om jag själv slutar att prata om min vikt, min kropp, min värk så kanske jag också slipper andras "goda råd" om hur jag skall gå ner i vikt, bli sockerfri, träna, äta, sova och skita.

Jag måste lära mig att säga tack men nej tack till alla vänliga påhopp.

Jag förstår att de flesta gör det i all välmening och därför är det så svårt att säga stopp, det räcker nu!

Jag vet precis hur jag skall äta, träna och leva. Det är bara lite svårt att orka aplicera detta i mitt liv just nu.

Jag gör så gott jag kan utan alla självutnämnda PT:S och PA:S och kuratorer.

Tack men nej tack!

 

Pyssla

I dag har jag pysslat.

Jag har gjort färdigt en av två lampskärmar som jag skall ha i matrummet.

 

Jag har gjort fint vid min nya hylla.

 

Nu sitter jag och fnular på hur jag skall göra min ljusslinga av gamla lampskärmar.