Femåringarna

I dag fyller mina tjejer fem år. Mina prinsessor, mina älsklingar.

Jag vet ärligt inte hur jag skulle klarat dessa tuffa och överjävliga år utan mina hundar.

My och Katla har fått mig att skratta, tvingat mig upp ur sängen och ut på promenader. De har något sjätte sinne när det gäller sorg för de liksom känner på sig när vi behöver extra närhet eller en liten puss.

De hjälper mig och Jonny när vardagen blir allt för jobbig. 

Mina fina tjejer betyder allt för mig. De är hela min värld ❤️❤️❤️❤️❤️

Grattis mina tjejer! Jag får lite panik över att ni blir äldre och vårt avsked kommer närmare och närmare. 

Mitt i veckan

Så kickar jag igång onsdag då. Känner mig lite mör i kroppen efter träningen i går. Sitter i köket med en kopp kaffe och är på väg till jobbet om bara en liten stund.

Hade lite svårt att sova i natt för mina fötter värker. Har liksom spring i bena fast i fötterna i bland. Det blir så om jag har gått mycket under dagen. Vet inte riktigt vad det beror på, men gissar att det är min artros som spökar för mig.

Efter jobbet skall jag åka med panten som tar upp hela bagageutrymmet. Skall testa panttumlaren på ICA MAXI Stenhagen.

Annars händer det inte så mycket i mitt liv just nu. Tränar ibland, jobbar ibland, lyssnar på mycket böcker där emellan.

Just nu håller jag på med den femte boken i Millenium serien.

Vill läsa femman och sexan innan sjuan släpps i december. Den är skriven av en av mina favoritförfattare Karin Smirnoff, så den ser jag fram emot.

Har köpt mig ett nytt pussel också. Detta är på 1500 bitar. Kunde inte låta bli när jag gick förbi och blev helt förälskad i motivet.

Ska börja med det i morgon när de varit här och städat så att inte det försvinner någon pusselbit för mig.

Såg att första snön kommit uppe i Östersund. Huuuga! Skrev jag på Ninas post. Det var ju dumt…. Som om detta regnade här nere är bättre då!? Nä, just det! Då har jag ju hellre snö.

Nu upp och iväg till en regnig förskokegård.

Häpp!!

Helgen är slut

Fredag till söndag går så jäkla fort varje vecka. Den enda skillnaden nu från förr är att jag inte har någon söndagsångest längre.

Även om de kanske ringer från jobbet i morgon bitti och frågar om jag kan jobba så är söndagsångesten borta med vinden.

Skön känsla!

I fredags var jag gräsänka när Jonny var och rockade i Stockholm.

I går fm var jag med min svärdotter och shoppade på Gränby Centrum.

Jag kom hem med nytt garn och ett nytt pussel, en ansiktsmist och ett par strumpbyxor.

På kvällen var vi bjudna till Bo och Kristina i Sollentuna.

Härlig middag och härliga samtal tillsammans med våra barn Carl och Agnes.

Nu väntar en mysig söndagskväll i tv-soffan.

Vi åt en sen lunch så det kanske blir en varm smörgås i kväll.

Det regnar ute så hundarna kommer inte vilja gå på kvällspromenad. Det finns inget som de avskyr så mycket som när det regnar.

My står bara och skakar så man får bära henne runt kvarteret.

Längtar efter Kristinas tiramisu från i går. Den var magiskt god.

Grattis Knut

Svaret

Rummet var ljust och vackert, så vackert som det nu kan vara på en hälsocentral. 
Jag satt där med bultande hjärta, även fast jag redan visste svaret. 

Bredvid mig satt en äldre kvinna med omodärna kläder. Ingen sa något på hela tiden vi satt där, vi tittade inte ens på varandra. 

Det var en tidig tisdagsmorgon klockan var bara straxt efter 8. Jag hade gått hemifrån tidigt ville inte gå hela dagen och våndas. Jag var dessutom lite osäker på var ingången var men det hade jag inte behövt vara så orolig för att inte hitta. Det stod skyltat med stora svarta bokstäver över ingången "ungdomsmottagning". 

Kvällen innan hade jag letat efter en lagom liten burk att lämna mitt urinprov i. Till slut hade jag hittat en gammal pillerburk som jag diskat ren. Jag ville ju inte komma med en för stor burk som inte skulle få plats i min väska.  Plötsligt mitt i våra tankar kom en vitklädd barnmorska in i väntrummet. - Ja då kan jag ta era prover sa hon med en mjuk stämma.

Jag började nervöst gräva i min väska efter den lilla pillerburken som var inlindad i toalettpapper. 
Kvinnan bredvid mig tog fram en stor syltburk till brädden fylld med urin det måste ha varit två liter i burken. 
Jag gav barnmorskan min lilla bruna pillerburk utan att säga något, jag kunde inte ens snegla på min granne då hade jag säker brustit ut i gapskratt inte så mycket för hennes jätte syltburk full med urin utan mer av nervositet tror jag. 

Det var ofattbart att det var jag som satt där i väntrummet, det kändes som jag var en skådespelare i en långfilm. Detta var inte verklighet kändes det som, jag ville nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömde. Jag visste inte om det var en trevlig dröm eller en mardröm. Jag ville ha ett negativt besked men ändå så visste jag att om beskedet var negativt så skulle jag bli besviken. 
Känslorna var mycket blandade. Mycket berodde ju på min pojkvän som jag älskade mycket men som inte skulle välkomna ett positivt besked. 

Jag behövde inte vänta särskilt länge på barnmorskan som stod i en dörr och ropade mitt namn. Jag reste mig snabbt upp och gick efter henne in i rummet. Kvinnan som suttit bredvid mig var borta jag hade inte märkt att hon gått. 

Inne i rummet så fick jag sätta mig på en stol, barnmorskan tittade på mig och sa med ett leende

 - Proverna visar positivt, du är gravid. Jag log över hela ansiktet och svarade - Fan också. 
Hon kom fram till mig och kramade mig, sedan sa hon.

- Detta verkar vara blandade känslor.

Jag kommer inte ihåg när jag gick därifrån eller hur jag kom ut på gatan bara att jag efter en stund gick och tittade på mig själv i skyltfönstren på stan.

Ja, så började allt en dag i mars för trettiofyra år och nio månader sedan.

Detta skrev jag till min blogg för femton år sedan.

Nu är det bara en fin liten berättelse, men då var det livsomvälvande.

I mars fick jag beskedet och i november kom du till världen, vår lilla Knut.

I dag fyller du 34 år och jag förstår ingenting? Var tog tiden vägen? 

Hur kan jag ha en son som är trettiofyra när jag bara själv bara är trettiofem?

Å nu lite bebisbilder 😍

Du blev verkligen hela vårt liv. Vår värld och vår sol. Så glad och rolig. Alla föll för din charm och de där stora, bruna ögonen. Det gör väl människor fortfarande antar jag.

Grattis igen min fina son. Jag ser fram emot kvällens födelsedagsmiddag.

Hoppla vad längesedan

Har liksom glömt att blogga på över en vecka. Det blir så jag bland. Livet travar på och inget intressant händer. Jag jobbar ibland och när jag är hemma så går dagarna fort ändå på något vis. Just nu sitter jag med ett ursvårt pussel på 1000 bitar och samtidigt lyssnar jag på böcker. Har precis avslutat ”Där kräftorna sjunger” och Björn Skifs memoarer ”Mitt liv som scengångare”. Den förstnämnde var en fantastiskt bra bok. Var nästan lite ledsen när den var slut. Björns bok var lite mer lättsmält men väldigt rolig och trevlig. Som ett gammalt Skifs fan så var det ju nästan ett måste att läsa den.  

Helgen som var åkte vi ut till Hållen. Vi jobbade på med trädgården och pysslade med olika saker. Vi grillade och bastade och hade det allmänt mysigt i solen. 

Jonny skruvade ihop en dynlåda och svor bara pyttelite…

Tyvärr har jag en tandvärk som lägger sordin på mitt liv. I morgon är det en vecka sedan jag ringde tandläkaren och hade smått panik, men det händer inget. Ingen har hört av sig. Jag har ont typ varannan dag i en visdomstand som de skall ta bort. Men den sitter då bängligt att de måste operera bort den. 

Jag avskyr tandvärk. 

God natt

😴 

Födelsedagsfest

Igår var vi på Latitude 59 på födelsedagsfest.

Bo Edén har nu uppnått den högaktningsfulla åldern av 60 år, och detta firades med rock’n roll med hans band BOOTLEGS på lokal tillsammans med många roliga människor.

Tack för inbjudan och tack för en hejdundrande födelsedagsfest.

V 42 2016

I dag är det tisdagen den 18 oktober 2022.

Den här veckan för sex år sedan förändrades mitt liv.

Det är exakt samma datum den här veckan nu som då.

Jag och Jonny hade semester och bodde ute på landet hela veckan.

På fredagen kom vi hem för att ta emot min syster som kom från Östersund. Vi skulle åka till Stockholm på kusinträff på lördagen,

Men först skulle vi ha fredagsmys med våra söner.

Ludwig hade ont i magen så efter middagen skjutsade Lars honom till akuten och resten vet ni ju.

Men just i dag för sex år sedan visste vi fortfarande ingenting.

Söndagen den 23 oktober 2016 får vi reda på att han har en tumör.

Det är svårt med alla dessa minnen. Fick fotominnen i går i telefonen. Foton på mig och Jonny när vi höstmyser ute i Hållen den där veckan innan den olycksaliga helgen.  Så lyckliga, så ovetandes…

Läser en bok just nu och där frågar sig en kvinna: När mår man som bäst i livet? När är man som lyckligast? 

Det vet ingen förrän allt är över, säger hon.

Men jag kan säga att det absolut är före söndagen den 23 oktober 2016, för min del. Efter det datumet kommer jag aldrig att bli lika lycklig igen, tror jag.

Hela mitt liv, hela min vardag, all min tid genomsyras av sorgen över förlusten av Ludwig.

Det har gått tre år och visst är det lite lättare att andas nu, men den här blöta, äckliga, sura disktrasan kommer alltid att ligga över mig. Det känns som om jag aldrig mer kommer att få andas frisk luft.

Så här skrev jag på bloggen när jag fick reda på att Ludwig var sjuk. Jag kan riktigt känna ångesten i mina ord.

KLICKA HÄR OCH LÄS!