Har alla blivit galna?

Läser i tidningen om hur SD politiker vill skjuta flyktingar med K-pist från Öresundsbron, hur en Ungersk kameraman(kvinna) fäller en flykting med ett barn i sina armar.
Vi vill inte ta emot fler ensamkommande flyktingbarn för vi har fått nog nu.
SD ökar trots den hemska flyktingkatastrofen.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Är vi inte riktigt koka?
Är det inte självklart att vi skall hjälpa varandra? Är vi inte människor som bor på samma jord? Har vi inte ett enda jordklot och där skall vi bo tillsammans? Alla dessa krig och hemskheter, när skall det bli ett stopp, när skall vi sluta?
Vi har en jord och vi är ett folk. Vad har vi i lilla Sverige för rätt att inte hjälpa andra människor i nöd?
För mig är det självklart.
Det är väl för faan självklart att vi i den rika delen av världen skall hjälpa till.
Vad är alla så rädda för?
När skall terrorn sluta? Världen måste gå ihop och stoppa denna galenskap. Jag orkar snart inte titta på nyheterna eller läsa en tidning längre. Mitt hjärta brister för varje bild och för varje gång någon idiot uttalar sig i media.
Om jag hade pengar skulle jag adoptera varenda lidande barn i hela världen.
Var är människors empati? Hur kan man sitta och slå sig för bröstet och tycka att jag är bättre än någon annan? Jag tänker inte hjälpa dig för jag så rädd om min välfärd!
Alla rika länder, inte bara Sverige måste ta emot dessa flyktingar med öppna armar. Världen håller på att förändras. Om 100 år kanske vi äter kebab på midsommarafton i stället för inlagd sill. So what! Vad är problemet? Kebab är gott och vi åt inte sill som festmat för 300 år sedan.
Ni som är så rädda behöver inte bekymra er, för ni lever inte då i alla fall.
Nej, vi kanske inte sjunger "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningarna om några år, men vi kanske sjunger någon annan vacker sång. Det är ju bara en sång så vad är problemet?
Just nu pågår ett hemskt, hemskt krig och människor som du och jag flyr därifrån.
För mig är det självklart att vi skall hjälpa. Jag förstår inte er som tycker att de pappor, mammor, småbarn och gamla som kommer förtjänar detta?
Jag förstår inte.
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker?
Jag är arg och frustrerad och mitt hjärta blöder för alla dessa utsatta människor.

Begravning

Gårdagen var en jobbig dag.

Begravningar är aldrig något man vill uppleva, men gårdagens begravning var en av de finaste jag varit på.

Frida, prästen och Alexanders familj hade verkligen gjort dagen till Alles dag.

Alla var där. Någon sa att det var över 100 personer i kyrkan och de flesta kom på minnesstunden.

Jag grät, alla grät.

När solisten sjöng den sista sången så kunde inte ens den mest hårdhudade hålla tillbaka tårarna. Jag försökte inte ens.

Jag tror jag grät för Alle och för alla mina andra änglar. Tjugofem års tårar vällde upp ur mina ögon.

I dag känns det som om jag kan andas lite lättare. Jag tror man spänner sig inför en begravning och att begrava en så ung och vacker människa är jobbigare än vad man skall behöva utstå.

Det var miljoner tårar som gräts för Alles skull i går, och miljoner fler kommer att fällas för honom.

Jag skrev i minnesboken att vi aldrig mer kommer att spela crocket eller äta surströmming utan att att Alle kommer att finnas med oss i våra tankar och i våra hjärtan.

Ingen vanlig torsdag

När demoner rider mej, och förlamar mej

Jag kryper på golvet, jag försöker stå upp

Jag förstår inte varför

Det är som om jag vill gråta ut

Nåt måste ut, ut ur min kropp

Dom ljus som jag tände, dom har brunnit ner

Jag måste söka ett nytt ljus, så jag kan se

Men jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här

Till varje pris, jag ska gå hel ur det här

Text Peter Le Marc

Jag tänker på Alles Frida när jag hör de här textraderna.

Så tror jag att jag skulle känna om jag gick igenom samma skärseld som hon gör just nu.

Om några timmar står vi i kyrkan och tar adjö av en av de finaste killarna jag någonsin har träffat.

En på miljonen.

Jag tror aldrig att jag kommer träffa någon som Alle igen.

Nu skall jag göra fem handbuketter att lägga på kistan.

Inte så vanligt pyssel en torsdagsmorgon direkt.

Jag är inte nöjd med min klänning som jag skall ha på mig i dag, ser ut som sju rum och kök i den, men det är vad jag har så det är bara att vagga in med den i kyrkan.

Jag tror inte att jag skulle ha känt mig fin i någon klänning i dag, om jag skall vara ärlig.

Sminka sig är väl onödigt. Jag tror inte att någon mascara kommer hålla länge i dag. Den får vara hur vattenfast den vill. Mina tårar kommer rinna som svarta bäckar ner över kinderna.

Lika bra att komma Au Naturel.

Det går inte att förbereda sig för en sån här dag så det är lika bra att jag låter bli. 

Sorgen tar den väg den vill och det är bara att släppa kontrollen.

Att välkomna alla känslor när de kommer så läker man fortare. Inte försöka tänka vad som passar sig.

Jag är uppvuxen med "vad som passar sig".

Skit i det.

Kram till dig denna torsdag.

Trött som ett as

Sov åtta timmar i natt och vaknade bara en gång.
I dag har jag handlat lite, varit på jobbet och sagt hej och snuvat åt mig lunch av Nagat.
När jag kom hem lagade jag min klänning och sedan åkte jag och Ludde på Skopunkten och köpte nya skor som skall passa till klänningen i morgon.
Nu sitter jag här och är trött.
Dödstrött!
Det känns som om ögonen är fulla med grus och de faller igen hela tiden.
Hur kan jag vara så jäkla trött?
Jag gör ju ingenting på dagarna.
Just därför kanske?
Jag försöker kliva upp i hygglig tid.
Jag försöker ha något på min agenda varje dag så att jag inte växer fast i soffan, men jag är ändå så jäkla trött.
Kan det vara medicinerna?
Men nu har jag ju trappat ner igen, då borde jag ju i så fall vara piggare nu än i förra veckan, men så är inte fallet.
Jag är trött.....å trött.
Jag tror jag lägger mig och vilar en stund.
Om två timmar kommer Jonny hem och då skall vi käka. Tills dess kan jag sova, i alla fall en liten stund.

Två saker

I dag har jag två saker att göra.
Laga en fåll på min klänning som jag skall ha på mig i morgon samt åka och köpa några rosor och göra handbuketter att lägga på kistan.
Två saker och det känns övermäktigt.
Två saker och mitt huvud känns proppfullt.
Jag orkar knappt stiga ur sängen och jag vet inte i vilken ordning jag skall göra det,
Inte hittar jag mitt syskrin heller så jag måste åka och köpa nål och tråd någonstans.
Hur kan två saker på en att-göra-lista kännas så övermäktiga?
Jag har ju hela dagen på mig och det är det enda jag skall göra i dag.
Men jag skulle hellre jobba ensam på jobbet med 20 barn, ha hundra möten och jobba i 16 timmar utan rast om jag bara fick slippa de här två sakerna.
Jag skulle hellre jogga i en mil med mitt onda knä, inte dricka kaffe i resten av mitt liv om jag bara kunde undvika detta, om jag bara kunde göra det gjorda ogjort, om jag bara kunde skruva tillbaks tiden.
Jag läser om Frids smärta på hennes blogg, Insta, Fb och det gör så ont i mig.  Min smärta för Alles skull är INGENTING jämfört med hennes, eller hans familjs, eller min sons skull.
Det gör så ont i mig att det gör så ont i dem.
Jag vill inte förbereda mig för hans begravning i morgon, men jag vill för allt i världen inte missa den heller.
Så det är bara att ta sig i kragen i dag.
Laga en klänningsfåll och köpa rosor, nål, tråd och ett sidenband.
Sedan är jag klar.
Men jag är absolut inte redo.
Två saker, men först mycket kaffe så att jag orkar med denna dag.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. 

Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Hittar ingen klänning

I flera dagar har jag sökt mig till Gränby för att hitta en klänning till Alles begravning på torsdag, men jag hittar ingen.
Frida (eller Alle) vill att vi skall bära ljusa kläder, men man vill inte ha allt för grälla färger heller.
Jag hittar inget alls.
Jag har provat en blå och en beige, en rosa, blommiga och rutiga, randiga och you name it...
Jag står bara och gråter i alla omklädningsrum och tänker att "Det här skall jag ha på mig på Alles begravning, jag vill inte".
Jag vill inte ha någon klänning som jag skall koppla ihop med en sån hemsk sak.
Jag hittar inget som passar till på torsdag, hittar inget som är fint nog, bra nog, sorgligt nog, värdigt nog...
Nu tar jag en gammal trasa som hänger i garderoben och så kan jag slänga den sedan om jag inte orkar se den efter torsdag.

Glada nyheter

I går fick jag svar från ortopeden på Idrottsskadecentrum.
Han som jobbar i Ystad.
Han kommer till Uppsala på lördag och han kan träffa mig kl 18.00.
Jag skall bara ta med mig utlåtandet från min senaste röntgen och dyka upp på hans mottagning.
Det går bra nu, kompis det går bra nu!
Enligt han som jag pratade med i telefonen så går det betydligt fortare att gå den här vägen än genom Ackis.
Håll nu tummarna för mig på lördag att han vill ta sig under sina vingar och operera mig.
Sitter precis och kollar på Nyhetsmorgon där Dr Mikael visade bilder från sin knäoperation. Vet inte om det var en jättebra idé eftersom jag svimmar när jag ser en droppe blod.
Tanken på att de skall såga av mitt ben, flytta bort min knäskål och knacka bort stora bitar från mitt knä gör att hela rummet snurrar.
Men alternativet är att ha så här ont, och detta är inget alternativ, så det är bara att hoppas på att någon vill göra en operation på mig.
Fast jag vill inte, fast jag vill......vill inte....vill....
Ja, du förstår ju hur jag mår och hur rädd jag är.

Försöker tänka att det blir bra med en operation.
Yeah!