En avig och en rät.

Det här med att sticka var ju som att cykla.

Har man en gång lärt sig det så sitter det tydligen kvar i hjärnan, hur längesedan det än var man stickade sist.

I går började jag med att lägga upp maskor på en sticka och sedan var det "bara" att sätta igång att sticka.

Det tog några varv innan jag kom på hur man stickade aviga varv.

Efter det kom jag igång på riktigt.

Nu försöker jag bara komma ihåg hur man stickar jämnt och fint.

Så småningom kan jag kanske komma igång med att sticka efter mönster.

Bland svärmors garner låg stickbeskrivningen till hennes populära mössor.

Jag får försöka lära mig att sticka dessa. Ta över stafettpinnen och fortsätta sticka hennes "farmorsmössor".

Garn

Fick med mig svärmors garnnystan, stickor och virknålen hem från Dalarna.

Nu börjar det klia i stickfingrarna mina.

Men hur gör man?

Kommer inte ihåg ett skvatt. Sist jag stickade var 1987.

Då stickade jag mig en tröja som var neonrosa och mintgrön.

Snyggt!

Nu har jag fyllt min fina korg med garner, klart jag måste sticka då.

Får googla helt enkelt.

Visdomsord till mig själv och andra

Jag lovar att härmed alltid tänka på dessa tre saker.
Eller jag skall alltid försöka och göra mitt bästa.
Efter 30 år med samma gubbe är det inte så enkelt.
Jo, det första, men andra å tredje uj uj uj...
Det gäller inte bara gubben förresten. Du skall höra mig när jag kör bil...##%&/(/&%!!

Hittade den i Grannettes facebookflöde i går.
Snodde den direkt.
Tror hon lade ut den för min skull :)

Det var den påsken det...

Nu är vi hemma i Uppsala igen.
Det var skönt att komma hem och jag hoppas nu att det bara går bra för svärfar att bo ensam.
Det är ett tungt jobb han har framför sig, men samtidigt är det något som bara måste göras.
I bland lämnar livet inga lätta vägar att gå.
Jag har tvättat hela dagen och just nu åkte Jonny och handlade. Det var väldigt tomt i kylskåpet.
I morgon åker vi till Hållen.
Det skall bli skönt att komma dit.
Det har väl blivit vår där nu, antar jag.
Skall kanske köpa med mig lite penséer ut, som jag kan sätta på trappen.
Dags att sätta upp paviljongen också och ta fram utemöblerna.
Härligt med vår!
Det skall bli skönt att komma ut till vårt hus och kanske tänka på andra saker i några dagar.
Sorgen efter svärmor har ju inte gått över, men den största chocken har lagt sig och lite vardag kan krypa sig på utan att vi mår allt för dåligt.
Nästa vecka är det begravning och då blir det tungt igen, riktigt tungt.
Men först några dagar i Hållen med vårstök.
Det ser jag fram emot!

P.S Är det för tidigt att sätta ut Pelargonerna nu?

Inte mitt kök

I dag brast det för mig.

Jag lovade svärfar att ta hand om lite mat i frysen.

Jag har lagat färdiga måltider åt honom av saker som svärmor hade i frysen.

Men allt känns så fel.

Att stå i hennes kök och laga hennes mat.

Tänk om hon inte alls hade tänkt göra biffar av den fina älgfärsen? Tänk om hon hade tänkt göra något annat av torskfiléerna? Jag kanske kokade alldeles för söt lingonsylt?

Det känns så konstigt att gräva i hennes köksskåp och rota runt bland hennes mat.

Det blev så konkret i dag, att hon är borta och att hon aldrig mer kommer laga någon mat i det här köket.

Skärtorsdag och långfredag

I går gjorde vi ett tungt dagsverke, nämligen tog reda på alla Ammis kläder.

Jag sorterade och sedan åkte vi bort med dem.

Det var tungt för mig och jag kan bara gissa hur tungt det skulle ha varit för svärfar att göra det själv. Han var tacksa att han slapp.

Till middag åt vi krohjortskavsgryta med ris och sedan var det långa samtal i soffan ända till kvällen.

Jag var lite orolig över killarna som skulle köra från Uppsala upp till Huså i går eftermiddag.

Det var tydligen snorhalt på vägarna i fjällvärlden.

Snackade med Ludde vid 21.30 och då hade de precis kommit upp till stugan och öppnat första ölen.

Jag blev lugn och kunde somna gott efter en lång och jobbig dag.

I dag är det långfredag.

Solens lyser med sin frånvaro. Himmlen hänger så lågt att man nästan kan ta på den om man bara sträcker lite på sig.

Men det är vackert ändå på något vis.

I dag skall vi äta omelett med champinjonstuvning och prinskorv till lunch.

I går gjorde jag iordning en påskskinka. Hoppas den är god trots att den är färdigkokt.

Det gick inte att hitta en rå skinka någonstans. Vi letade både i Uppsala och i Borlänge utan resultat.

Till kvällen blir det snittar med Kalixlöjrom, som jag tog med mig hemifrån.

Jonny skall städa bilen, sa han. Får se om han orkar ta tag i det i dag.

Annars så gör vi det bara en annan dag.

Påsken är väldigt stilla här i år.

Svärmor har fått väldigt vackra blommor och det är dessa som får pynta hemmet.

Allt annat känns makabert på något vis.

Påskris och tuppar, ägg och påskkärringar får helt enkelt vänta till ett annat år.

Jag gjorde påsknaglar i går i alla fall.

Mot Dalarna

Snart sätter vi oss i bilen och åker tillbaks till Rämshyttan i Dalarna.
I dag skall vi träffa Fonus och sedan stannar vi hos svärfar över påsk. Vi har mycket att prata om och mycket att planera. Det blir bra att kunna ta tag i saker pö om pö under flera dagar.
Man blir trött i skallen av att sörja så det är bra att vara tillsammans i flera dagar så allt inte behöver planeras på en och samma dag.
Fast vad vet jag. Vi kanske måste få allt klart i dag hos begravningsentreprenören. I så fall kommer vi vara slutkörda och genommanglade när vi kommer hem ikväll.
Ingen ide´att spekulera om hur det kommer att bli, det är bättre att ta saker och ting som de kommer så slipper det ta energi flera gånger. Detta är nog energikrävande.
Jag har i alla fall köpt lite påskmat så att vi klarar oss några dagar. Att laga mat är ju samtidigt terapi för mig. Jag tänker så bra när jag står vid spisen och jag blir lugn av att laga mat.
Det blir nog en påsk i år också, trots allt.
Nu är det bara dagar som vi skall ta oss igenom fram till begravningen och sedan kan man börja blicka framåt så smått, så smått.
Jag vet ju att sorg inte försvinner men det blir lättare och lättare att hantera i vardagen. Någon pratade med mig om en tårbarometer. Just nu ligger tårarna staxt under ögonlocket, så småningom trängs tårarna längre och längre ner i kroppen och till slut har man de långt ner i magen och de skjuts inte upp i ögonen hela tiden.
Jag gråter inte så fort jag tänker på min familj t ex. Det har gått många, många år nu. Jag har varit utan mor i snart trettio år, utan far i tjugofem och det är tio år sedan min bror gick bort.
Klart att sorgen finns där hela tiden, men det är sällan jag fäller tårar över dem längre. Det är så det är. Jag hade dåligt samvete i början när jag inte grät längre, men nu har jag förstått att sorg inte bara är antal tårar som man fäller. Det är också hur man kommer ihåg sina döda.
Jag tänder ljus på deras födelsedagar och skriver o dem hela tiden. De finns hos mig fastän det har gått så lång tid.
Sorg är att komma ihåg, inte att glömma.
Nu behöver jag en kopp kaffe till, sedan två ägg innan jag sätter mig på kvasten och åker mot en tung påskhelg.