Målbilden

Det är viktigt att ha en tydlig målbild, sa sjukgymnasten till mig.

En målbild över hur jag vill att mitt liv skall se ut om ca ett år.

Vad vill jag kunna göra? 

Eftersom mitt knä har begränsat mig i snart 10 år är det svårt att förstå att jag snart inte har några begränsningar längre.

Jag har inga högt flygande planer om att bli maratonlöpare, att jag skall bestiga berg eller kunna åka puckelpist i alperna.

Jag har väldigt enkla önskemål med mitt liv.

T ex att bli kvitt den ständigt molande värken, att kunna gå "lilla rundan" på två km runt Igelhagen, här i Hållen.

Promenera på klipporna nere vid havet, cykla var jag vill utan att behöva tänka på om det är för långa uppförsbackar dit jag ska. 

Jag vill kunna åka på Sweden Rock Festival med min familj nästa sommar och jag vill kunna resa utan att behöva tänka på hur mycket jag måste gå under en dag, om det är nära till hotellet eller stranden.

Jag vill kunna dansa igen. Kanske ta en buggkurs med gubben och lära mig dansa Lindy Hop.

Jag har aldrig varit någon idrottare och jag kommer nig aldrig att bli någon heller, min önskan är endast att kunna gå, cykla, dansa och leva som alla andra.

Tänk bara att kunna ta en kvällspromenad innan man går och lägger sig.

Vilken dröm!

Fin knälling

Hittade en så söt klänning på nätet. Men jag vet inte vilken storlek jag skall välja eftersom min plan är att gå ner i vikt så fort som möjligt, bara jag kan börja röra på mig igen.

Men visst är den fin!

Det står liksom Maggan på den va?

Sjukgymnasten och Distriktsköterskan

Hade tid his Thomas, sjukgymnasten i dag kl 08.00.

Han sa att allt såg bra ut. Jag kan böja mitt knä i 60° nu. Det är varken bra eller dåligt. Jag har skött min träning som jag ska och min lårmuskel hade styrka över förväntan, efter så kort tid.

Eftersom jag är överrörlig i mina leder är det extra viktigt för mig att sköta min träning, sa han. Överrörliga människor har tendens att annars bli stelare än andra, efter en sådan här operation.

Vi pratade nästan i en timme och jag kände verkligen att jag fick svar på alla mina frågor.

Nästa gång vi skall träffas är om 14 dagar och då vill jag visa honom att jag gjort framsteg.

Efter Thomas fick jag träffa  distriktsköterskan My.

Hon tvättade och lade om mitt sår. Hon sa att det såg jättefint ut.

Jag vågade tom tjuvkika lite på såret själv också. Huuga!

Nu skall vi packa och flytta till Hållen, men först måste jag vila en stund.

Det har varit jobbigt att vara på benen i nästan tre timmar nu.

Vi åker efter lunch någon gång.

Gud vad skönt det känns att ha kollat upp allting i dag.

Jag känner mig som dockan som får OK i rumpan av Tomten på julafton.

I nöd och lust

Vi sade ja till detta för 26 år sedan. Att älska varandra i nöd och lust alltså.

Får väl erkänna att det var mer lust än nöd för 26 år sedan och då är det ju lätt att stå där i kyrkan och lova en massa.

Det sista året kan det inte ha varit lätt för Jonny att vara gift med mig inte.

Mest nöd och inte så mycket lust, måste jag nog erkänna.

De sista veckorna har inneburit endast nöd från min sida.

Aj, aj stön och stånk. Värk och gråt.

-Jonny! gör det, Jonny hämta det, plocka upp, snälla städa här och bädda där. 

-Jonny! Jag är törstig, jag är hungrig, jag vill ha kaffe, jag vill ha sushi, godis....

Jonny jobbar hemma för min skull, så att han kan vara behjälplig 24/7.

Jag väcker honom mitt i natten för att be honom flytta mitt ben ca 5 cm åt höger. För att sedan väcka honom med min gråt en timme senare när jag ligger med sendrag och gråter, för att gå på toaletten ytterligare 40 minuter senare, när han precis har somnat om. Morfinet gör att jag snarkar och pratar i sömnen så att han vaknar...

...igen.

Han lagar mat, diskar, bäddar, tvättar och handlar.

Ändå säger han hela tiden att han älskar mig och fastän han måste arbeta så tar han sig tid att massera mitt onda ben.

Detta kallar jag i nöd och lust.

Detta skrev han till mig för ett år sedan när vi firade silverbröllop <3

Upp och ner, ner och upp...

Ja, att humöret sviktar är ingen hemlighet inte.

I går var en riktigt dålig dag. Inte med mitt knä, för det var riktigt bra. Åt bara hälften så många smärtstillande tabletter som dagen innan.

Men min själ mår uruselt.

Jag sitter/ligger i min soffa och kollar på FB där alla ha semester i sommaren.

Man badar, solar, fikar, åker till stugan i fjällen, på Gotland eller utomlands.

Jag ligger här inne medan sommaren 2016 försvinner där ute.

Det är väl klart att jag mår dåligt.

Att få höra att det blir bättre, att det kommer en sommar till, att det brukar vara skönt i augusti, hjälper inte.

Jag vill vara med där ute NU!

Inte sedan, inte nästa år.

-Tänk på att det är det här du vill, säger många.

Men det stämmer inte.

Jag ville inte det här. Jag ville få min operation i februari och ägna den här våren och sommaren åt rehabilitering.

Träna och återfå styrkan och börja arbeta till hösten, det var det jag ville.

Inte ligga här mitt i den svenska högsommaren och må dåligt.

I dag är det två veckor sedan jag opererade mig. Det är klart att jag märker skillnad och ser hur jag går framåt. Men det går sakta, så sakta.

Har jag tur kommer jag kanske vara någorlunda människa till min 50-årsfest i mitten av augusti.

Men då är ju sommaren nästan slut!

Sedan väntar en ny lång jävla vinter innan jag får vara med och leka igen.

Det suger!

På onsdag försöker vi flytta ut till Hållen. Jag kanske mår bättre där ute?

Hoppas det.

Där kan jag ju i alla fall sitta utomhus och känna lite gräs under fötterna.

Jonny kanske kan ta mig ut till klipporna?

Snälla människor.

I dag var jag med om något väldigt ovanligt.

Jag är med i en grupp på FB som heter Köp, Sälj, skänkes i Tierp.

Där ser jag en tjej i Skärplinge som skall sälja 15 gamla stolar för bara 100kr. 

Wow! Tänker jag. Så bra att ha till min 50-års fest.

Jag skriver "köper" och stolarna är mina.

Det är flera som köar efter mig.

Jag kan hämta dem tidigast på onsdag när vi förhoppningsvis kan åka upp till Hållen. 

Hon skriver att hon vill bli av med stolarna idag eftersom hon rensat i förrådet och stolarna står på gården.

Jaha, synd för mig eftersom jag är nyopererad och inte kan ta mig någonstans själv.

Då skriver hon att om jag Swishar 200kr istället för 100kr så kör hon upp stolarna till Hållen och ställer dem under tak i vår paviljong på baksidan.

What!

Så klart att jag gör. Vilken otroligt snäll människa!

15 stolar hemfraktade för 200 kr.

Det fanns säker de som stod efter mig i kön, som hade hämtat dem i dag, men hon ville att jag skulle få dem.

Så snällt! Så ovanligt snällt.

Tack tack tack Annelie Wiberg i Särplinge!

Dagens ros

Dagens ros vill jag ge personalen på Avd 70 E2 på Akademiska sjukhuset.

De som tog hand om mig i tre dygn efter operationen.

De var fantastiska, tycker jag.

De var proffesionella, vänliga, glada och trevliga.

De visade verkligen empati utan att tycka-synd-om.

De ville verkligen hjälpa mig att få så smärtfria dagar som möjligt.

Jag hade gärna satt in detta i UNT men hittar ingenstans där man kan sätta in tack-annonser så jag skriver här i stället, delar på FB och hoppas att ni som läser delar vidare så att det kanske når någon som arbetar på denna avdelning.

När man gör ett bra jobb och patienter är nöjda är det viktigt att få reda på det.

Det klagas mycket på sjukvården, så det vore väl trevligt om det kom fram något positivt till de som sliter häcken av sig, för en gångs skull.