De e ju bara å skärpa till sig!!

Hade en urusel dag i går och en riktigt dålig natt.

Vaknade 03.30 och spelade Candy Crusch i en timme.

Vaknade kl 07.00 och sedan dess har jag kört lite peptalk med mig själv.

Jag intalar mig själv att se allt det roliga som sker i dag.

Det är söndag, loftet skall inredas, jag skall åka på loppis, planera inför min fest.

Bara sådant som jag tycker är roligt, men i mitt liv just nu verkar allt så jobbigt i stället. 

Jag har tappat gnistan, tappat sugen liksom.

Om någon råkar hitta min sug så får du gärna skicka tillbaks den till mig.

Det är jobbigt att leva utan varken gnista eller sug, skall jag tala om för dig.

Men i dag skall jag i alla fall göra ett försök.

Ryck upp mig!

Skärp till mig!

Sitter här i köket, tar mig en kopp kaffe och försöker känna lusten att ta tag i dagen. 

Kaffe är bra för själen.

Tänker att jag måste strukturera upp dagen om det skall bli något gjort över huvudtaget. En sak i taget och vara nöjd med det. 

Är det så här det är att vara  utbränd, uppbränd, innebränd?

Känna att allt man skall ta sig för är övermäktigt? 

Har operationen tagit min sista energi i stället för tvärtom?

Det suger i så fall.

Rosa blommor är bra för själen.

Jag kanske måste åka och köpa mig en stor bukett rosa rosor i dag? De kanske kan få mig att må bättre?

Alla metoder är bra, utom de dåliga.

Otillräcklig

I dag har jag ingen bra dag.

Jag mår pyton och jag känner mig deppad. Jag vill så mycket men orkar så lite. Det låter som om jag bara ligger här på soffan och tycker synd om mig själv, men så är det inte. Ofta när jag skriver att jag inte mår så bra, känner jag att jag blir missförstådd. Jag gör saker hela tiden, men i min värld är det inte nog. 

I dag tex har jag diskat, städat i köket och städat husvagnen. Hade jag varit bra i mitt knä så hade jag gjort så mycket mer. Det känns som om det är en hel del kvar att fixa till min fest om en vecka och det är antagligen det som stressar mig.

Nu skall jag i alla fall ta minuter innan jag går ner och gör fint i källaren där Calle och Agnes skall bo nästa helg.

Jag kollar på Twilight så länge.

Gococo

Min Fysioterapeut ordinerade stödstrumpor till mitt svullna ben när jag var där i går.

Jag gick på Apoteket och köpte ett par strumpor direkt, men de har inte de strumpor som sjukgymnasten rekommenderade.

Hon skrev ner namnet på en lapp så i dag gick jag in på deras hemsida och beställde dessa snyggingar.

Märket heter GOCOCO och detta är stödstrumpor att träna i.

Hon hade själv ett par utan fötter, men jag skall ha med, sade hon.

De finns i många olika modeller och färger och trivs jag med dessa kommer jag nog att beställa fler par.

De är säkert jättesköna att ha på sig på jobbet där vi går och står hela dagarna.

Asfaltbarn

Hur mysigt det än är i vårt hus på landet så går det inte att ta ur betongen ur mig.

I går när vi kom in till stan och jag kände lukterna av avgas, när jag hörde ljuden av den pulserande staden var det bara att erkänna att jag är och förblir ett asfaltbarn.

Det var likadant när jag som barn, i mitten av augusti, flyttade hem till stan efter ett helt sommarlov på landet.

Jag stod i vår trappuppgång och andades in lukten av människor och betong.

I dag åker vi tillbaks till Hållen, Jonny skall bygga klart på loftet, måla klart och sedan har vi en del att förbereda till festen nästa lördag.

Men jag hade inte haft något emot att stanna kvar i stan över helgen. 

Jag hade inte haft något emot att cykla ner på stan ( om jag kunnat cykla) och satt mig på en uteservering ikväll och känt på lite stadsliv innan vi åkte tillbaks till vårt hus på landet.

Men vi kommer tillbaks på tisdag igen.

Då skall jag äntligen få gå till frissan och nästa dag är det min stora dag och DÅ skall jag få känna på stadens puls.

Pokémon och Kajsa Varg

Mitt Pokémonkonto var spårlöst försvunnet när jag vaknade här om dagen.

Typiskt!

Jag som nästan var på Level 7 utan att ha gått en meter.

Efter mycket om och men fick jag till det straxt innan gästerna kom i tisdags.

Det visade sig att jag hade visst två Googelkonton och det blev lite förvirrat där ett tag.

Det var veckans I-lands problem.

I går var vi på utflykt med Tina, Janne och Fabian.

Vi åkte ner till Fågelsundet och doppade tårna i vattnet nere i Slada.

Lunch intogs på Wärdshuset i Löfstabruk.

God mat och mycket getingar.

När vi kom hem till Hållen igen var det mysigt i paviljongen innan det var dags att laga käk.

Laxen som vi skulle grilla hade surnat och luktade as.

Är det inte typiskt så säg?

Tur att man kan trolla med knäna ibland.

Det blev köttfärsbiffar med potatis och kantarellsås istället.

"Man tager vad man haver", sa Kajsa Varg.

I dag vaknade vi i ett regnigt Hållen.

Den lilla familjen åkte på Gröna Lund och vi åkte hem till stan för att tvätta.

Klockan tre skall jag träffa sjukgymnasten.

Jonny har gått till frisören och jag sitter på balkongen och lyssnar på grannarna som pratar om sprit och bilkörning.

Intressant konversation.

Vi stannar nog i stan i natt. Det är skönt att komma hem också.

Mysa en kväll med sonen innan vi åker tillbaks till landet och börjar förbereda för den stora drabbningen.

Gäster

Sitter och väntar på gäster från Östersund.

Denna sommar kantas av "gamla" kompisar från min hemstad.

Detta är det tredje paret som hört av sig och vill svänga förbi vårt paradis.

Så roligt, tycker jag.

För några veckor sedan kom Daniel och Brittis, sedan kom Kicki och Lars, nu väntar vi på Tina, Janne och Fabian.

På min femtioårsfest nästa vecka kommer ännu fler nygamla vänner.

Jag gillart!

Jag veeeet! Ser för täääskigt ut.

Jag har tid hos frissan på tisdag.

Motion

Jag har aldrig varit den motionerande typen, kan man säga.

Jag går upp och ner i vikt endast genom att äta "rätt".

Men nu är jag fet igen. Plus femton kilo på ett år. Gör om det om du kan!

Nu sitter jag här och kan inget annat, å vet du vad jag längtar efter?

Jo, att få motionera. Röra på kroppen så att svetten rinner. Jag vill promenera, cykla, träna.

Jobba med kroppen så att mina förtvinade muskler får tillbaks sin styrka.

Jag hade gett min högra hand för att kunna få ta en kvällspromenad i kväll.

Jag är så rädd att latmasken hinner få för stort inflytande på mig innan jag kan börja röra på mig.

Jag är riktig rädd för att börja jobba igen, rädd för hur jag skall orka när jag varit stillasittande så länge.

Jag känner ju hur hela min kropp blivit svagare det senaste året. Inte bara det opererade benet utan även armar, nacke, rygg, händer och fötter.

Jag hoppas verkligen att jag kan börja träna snart så att jag hinner komma tillbaks till livet innan jag börjar jobba.

Jag tränar ju nu med men det är inte på någon svettnivå direkt. Nä, jag ligger i soffan och böjer mitt ben försiktigt samtidigt som jag kollar på tv.

Nu vill jag börja gå igen.

Å med dessa ord säger jag puss och god natt!!