De sista fjorton dagarna har varit de värsta i mitt liv.
Jag har känslomässigt åkt i den värsta berg och dalbanan du kan tänka dig.
Fritt fall, Virvelvinden, slänggungan och Flumrider samtidigt.
Nu har det mesta lugnat ner sig. Nu åker jag bara "Kaffekoppen" sakta runt, runt.
Ludwig är hemma och allt har gått bra.
"Draken" är borta och läkarna säger att allt ser bra ut, så bra som det bara kan.
Sonen repar sig fort efter den stora operationen där både tumören, njuren och binjuren åkte i soporna.
Från att gå från en frisk 22 åring till sjuk och frisk igen på två veckor, klart att man har svårt att förstå vad som har hänt?
Det är lite svårt att fatta att det verkligen HAR hänt, det känns som det varit en två veckor lång mardröm och jag har inte riktigt vaknat ännu.
Det är skönt att ha honom hemma igen.
Å, vad skall jag lära mig av detta nu då?
Detta är något som jag inte kan sluta fundera över.
Om det finns en Gud så är jag tacksam över att mina böner blev besvarade men samtidigt lite smått förbanbad varför just vi skulle få detta skit? Inte för att jag önskar någon annan det heller, men ändå liksom...
Har inte jag fått lära mig tillräckligt många läxor i mitt femtioåriga redan?
