Vi har varit blixtförälskade, en förälskelse som, allt efter åren gått, övergått i en djup, djup kärlek.
Den här pojken, mannen, gubben betyder precis ALLT för mig.
Det har varit allt annat än en dans på rosor vårt liv tillsammans, även fast folk i vår närvaro tror det motsatta. Men varje gång vi har fallit så har vi klivit upp och borstat gruset från knäna och gått vidare.
Nu vadar vi båda i gyttja, i dy, i kvicksand. Men vi hjälper varandra att gå vidare, och det gör vi tillsammans.
Det känns bara som att vi aldrig får slappna av och bara vara, bara leva vårt liv tillsammans i lugn och ro.
Vi fick barn tidigt, mina föräldrar gick bort i cancer båda två, med bara fem års mellanrum, 49 och 57 år gamla. Vi bytte stad och bytte stad igen å sedan igen. Min bror blev skjuten. Vem av er som läste detta har haft en bror som blivit mördad, varit på mordrättegång och sett bilder på din döda bror från rättegången skjuten mitt i ansiktet? (förutom min syster då)
Såå sjukt!
Jonny gick i personlig konkurs och det tog många år innan vår ekonomi var på banan igen. Det är svårt att ha dålig ekonomi med tre tonårssöner hemma utan att bråka. Inget tär så mycket på ett förhållande som en dålig ekonomi.
Vi kom tillbaks och köpte lägenhet och hus på landet.
När allt började se ljust ut så gick Jonnys mor bort också på tok för tidigt, endast 68 år gammal och senare samma år blir Ludwig sjuk.
Hur mycket skall vi måsta gå igenom?
Vad skall vi lära oss av allt detta?
Finns det ingen rättvisa alls?
Hur skulle jag ha klarat mig igenom mitt liv utan den här gubben??
