Ofattbart tungt men med glädje och kärlek.

Så var begravningen över då.

Dagen som jag gruvat mig för, sett fram emot, haft ångest inför, längtat till har äntligen varit.

Det var en vacker begravning, den finaste jag varit på. Så här i efterhand finns det ingenting som jag ville ha gjort annorlunda.

Musiken, blommorna, kistan, stämningen, prästen, kyrkan, vädret. Allt var perfekt förutom att inte Ludwig var där. Jag vill ju gärna tro att han var med oss ändå, men sorgen över hans fysiska frånvaro är så stor att det inte går att beskriva.

Kyrkan var så full som den kan bli, tror jag. Gissar på närmare 150 personer. Allt som vi planerat blev precis så som vi tänkt oss och jag vet att Ludde hade varit supernöjd, kanske mest över valet av den sista låten.

Flogging Molly, If i ever leave this world alive.

Kvällens gravöl blev också en succé.

Ragusa gjorde ett fantastiskt jobb med att ta emot alla 80 gästerna och bjuda på pizza till alla. Ingen har någonsin sett killar baka pizza så fort var det flera som sade. Tack till alla som kom och fyllde denna dag och kväll med så mycket kärlek och ännu mera kärlek.

Igår skulle vi kulturnatta oss, men efter en underbar middag på Frenchi så gick luften ur oss totalt.

Vi tig taxi hem kl 20.00 och bara satte och i soffan och lät allt sjunka in.

Tack alla som kom till begravningen och minnesstunden. Tack för att ni gjorde denna dag till en fin och minnesvärd dag.

Det finns inga ord att beskriva våra känslor.

Tur att man inget vet

Vilken tur att man inte vet vad som komma skall. Vad skönt att tänka tillbaks och endast ångra några få futtiga saker. Jag tycker att du fick en fin barndom av oss och du var en lycklig liten unge. Du var efterlängtat och både graviditet och förlossning var ”en promenad i parken”.  Du var arg och envis, men det betyder ju inte att du inte var lycklig. Dina två bröder tog alltid hand om dig och hjälpte dig när du behövde. Även om du var arg för att du ”aldrig” fick spela tv-spel så visste du att de älskade dig och att de skulle gjort allt för dig om någon kompis varit elak. Det är tur att jag inget visste då, när jag gick där och klappade min fina mage.

Hjälpmedel

I dag kommer Schenker och hämtar det sista hjälpmedlet här hemma, vårdsängen.

Innan har man hämtat rullatorn, kryckorna, badkarssitsen, nackstöd, fotstöd, den förhöjda toalettstolen, duschstolen, sidostödet vid sängen, ramperna över trösklarna inne, den stora rampen till ytterdörren, fotvaggan, sackosäcken, kilkuddarna, griptängerna, sittkuddarna, hävstången (däverten) över sängen i Hållen, den ”lilla” rullstolen, glidlakanen, strumppåtagaren, paket efter paket med oanvända elastiska bindor till benen, stödstrumporna, mediciner...

Det skall bli skönt att sängen försvinner i dag. Äntligen kan jag göra ett fint gästrum där inne.  Men samtidigt känns det tomt och sorgligt att ” han” försvinner, som om han aldrig varit där...

Men Å andra sidan skall vi väl inte komma ihåg Ludwig som ett vårdpaket. Vi skall komma ihåg honom som vår kock, fastighetsskötare, partyprisse, killen utan körkort som cyklade överallt. Han som alltid log och som alltid hade något pillimariskt i blicken.

Dåligt samvete

Jag har då dåligt samvete att jag inte satt hos honom i just hans sista ögonblick, de sista minutrarna, det allra sista andetaget.

Alla i världen kan säga att jag inte skall ha det, att jag var där och fanns för honom hela sommaren och hela hans sjukdomsperiod. Men jag önskar jag varit hos honom även då när han tog det sista andetaget.

Sedan vet jag inte hur ”man får” reagera nu så här efteråt.

Är det ok att gå på pub med sina andra två söner och bli lite småfull en torsdag?

Var det ok att gå på bio i går?

Jag bryr mig egentligen inte om vad ”folk” säger, men nog skulle det vara intressant att höra er snacka hemma och i era fikarum på jobbet.

Jag vet att jag hade åsikter när Knuts vän dog för fyra år sedan, och vännens mamma åkte på en planerad semesterresa med vänner straxt efteråt.

Hur orkar och vill hon? tänkte jag...

Nu skäms jag som en hund. Klart man skall göra roliga saker med dina vänner när det värsta har hänt.

Man vet ingenting hur man reagerar och vad man vill göra och vad man orkar göra.

Skulle vi fråga Ludwig så vill han säkert att vi skall fortsätta våra liv.

Skulle jag fråga Ludwig så förlåter han mig säkert att jag inte var hos honom de sista timmarna.

Hoppas bara att jag kan förlåta mig själv också.

När det otänkbara händer

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg,
Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks.

/ Mauro Scocco

Allt är precis som vanligt men...

... ingenting kommer någonsin bli som förut.

Sitter vid Fyrisån och väntar på att klockan skall bli 12.00.

Jag har tid hos frissan i dag.

En tid som jag bokade för flera flera veckor sedan.

Hade egentligen ingen lust att gå hit alls, men samtidigt kan det vara skönt att bli omhändertagen av Angelica i ett par timmar.

Som vanligt hittar jag alltid parkering utanför salongen när jag är tidig, men aldrig när jag är sen.

Sitter och tittar på ån, på människorna, på billarna, på höstlöv som börjat falla från träden och sakta blåsa runt.

Tänker på att jag lever, att alla studenter kommit tillbaks till stan och de lever.

Ludwig hann aldrig utbilda sig färdigt innan han blev sjuk.

Jag tycker det är orättvist, även om någon sa till mig att om jag säger orättvist så menar jag att någon annan skall bli sjuk istället!?

Vet inte riktigt vad hon menade med det men det är klart att jag önskar att någon annan blivit sjuk och dött istället för min son, utan att därför gå och önska livet ur varje 24 åring jag möter...

Äh! Jag vet inte hur jag tänker, allt är bara så konstigt.

Precis som vanligt men ändå helt annorlunda.

Mitt liv kommer alltid att vara uppdelat i före och efter.

Ser så djävla gammal ut. 

Hoppas Angelica kan trolla i dag!

Tack

Tack alla ni som skrivit och skänkt oss era tankar.

Tack alla som skickat vackra blommor, och kort.

Tack alla som finns här för oss i den svåraste av alla svåra stunder.

Jag har inte kraft att tacka er personligen men jag gör så här istället så blir ingen nämnd och ingen glömd.