Vi var åtta stycken med lite olika sorgebakgrund som träffades i Tunabergskyrkan.
Första träffen gick bra, jag tror att det kan vara bra att sitta så där och sätta ord på sin sorg.
Det var lite jobbigt att gå dit och börja pilla i såret. Jag tror att det var därför som jag hade så satans ont i huvudet hela dagen i går.
Det var fler än jag där som hade laddat från fötterna.
Det är som om att sitta och pilla bort en sårskorpa, som precis har lagt sig i ett tunt lager över såret.
Så är man där och pillar med naglarna så att såret börjar att blöda igen. Det gör ont men du måste fortsätta att pilla och klösa.
Det var jobbigt, men jag längtar ändå till nästa gång vi skall träffas.
Det är prästen som begravde Ludwig som håller i gruppen och han är ju så himla mjuk och fin.
I bland önskar jag att jag hade en tro att luta mig emot.
Det skulle vara så skönt att "veta" att vi kommer att träffas igen. Att livet på jorden är helvetet och när vi dör hamnar vi i paradiset och där kommer vi vara tillsammans för alltid.
Visst låter det väl härligt?
Det är så overkligt att sitta där och prata om Ludwig i presens.
Han fanns och nu finns han inte mer....
Min älskade, fina son finns inte mer...
Satanshelvetesjävlaskitpiss!!
