Advent och Covid

Ja, till slut blev det advent här hemma också.

Har inte riktigt haft orken att gå ner i källaren och hämta upp jullådan, än mindre haft energi att sätta upp grejerna.

Men nu är det mesta gjort. Nu är det bara lilla julgranen kvar, men den fixar jag i kväll.... eller i morgon. Inte någe vidare vinterväder här i Uppsala inte...

...men det var skönt ändå att komma ut en sväng med hundarna i dag. Första promenaden på tio dagar.

I dag mår jag mycket bättre, både snuvan och trycket över bröstet har gett med sig lite.

Det känns skönt. Det är ju lite läskigt att ha astma och Covid samtidigt.

I dag tittar jag på Lyckoviken och dricker pepsi Max, passar precis en sjukling som mig.

Hundarna gillar i allafall att jag är sjuk. Att få ligga i mattes knä hela dagarna har de inget emot.

En vecka

I dag har jag varit sjuk i precis en vecka.

I fredags tog jag prover för Covid och nu går jag här och väntar på att få svaret.

Två av mina kollegor har testats positiva så jag tror att jag också kommer göra det, men jag vill ju veta.... nu...

Här har det inte hänt mycket på en vecka.

Sitter och kollar på vad adventsfint alla har, men vi har inte orkat få till det såsom vi brukar.

Jonny insjuknade också i fredags så vi bara sover och kraxar och snorar här hemma.

I dag skall vi försöka ta oss hem till stan.

Jonny skall testa sig i morgon fm.

Men han måste ju orka köra eftersom jag inte har något körkort.

Det blir ingen vanlig advent för oss i dag.

Men önskar er en skön söndag.

Älskade storebror

I dag är det 14 år sedan du lämnade oss.

Anita ringde mig på jobbet och berättade att du blivit skjuten.

Jag trodde inte det var sant, men det var det tyvärr!

Det var en konstig känsla att få ett sådant besked.

Vem kunde tro det?

Min storebror mördad..... herregud!

Jag har fortfarande, efter fjorton år, svårt att förstå detta.

Min fina, dumma, älskade storebror.

Ingen kunde få mig att skratta så som du!

Jag saknar dig.

Covid??

I lördags blev jag sjuk.

Nu sitter jag här, tre dygn senare med snuva, hosta, lite tryck över bröstet, lite feber, huvudvärk och knasig mage.

Har även tappat både lukt och smak. Det är typ alla symptom på Corona.

Nu bör jag gå och testa mig för Covid, men det finns inga tider i hela Uppsala så nu står jag på väntlista i Tierp.

Det känns lite läskigt faktiskt, eftersom jag tillhör två riskgrupper. Min övervikt och min astma.

Tänker på om jag blivit smittad på jobbet i så fall, för här hemma har jag inte umgåtts med någon.

Jo, mina söner och flickvänner var ju här för snart två veckor sedan så det är klart att jag kan ha blivit smittad av dem, men de har å andra sidan inte varit sjuka så den teorin stämmer ju dåligt.

På jobbet misstänker vi att föräldrar med Covid skickat  sitt barn till förskolan förra veckan så det låter ju mer rimligt att jag blivit smittad där...

Men jag kan ju lika gärna blivit smittad på Årstahallen?

Sånt kan man ju inte veta?

Sjuk...

...igen.

För femtioelfte gången i år så är jag hemma och sjuk.

För två veckor sedan satt jag i ett sk omtankessamtal tillsammans med min chef och två kvinnor från HR.

Om man varit borta mer än elva ggr på ett år så måste arbetsgivaren kolla upp varför.

Jag berättade om Ludwig och hans sjukdom och att han dog för ett år sedan.

De såg lite medlidande på mig en liten stund och sedan sa de att det var viktigt att jag gick till arbetet ändå, att jag inte behövde vara glad på jobbet och att jag kunde gå undan och gråta på arbetet om jag kände för det?!!

Jag försökte förklara att det inte riktigt funkar så, att när jag har mina ledsna dagar så tar jag mig knappt ur sängen och ur min pyjamas. Jag sitter apatisk i soffan och orkar ingenting.

Men de tyckte att jag skulle tänka på mina kollegor och på förskolans ekonomi.

Det blir ju också väldigt dyrt för dig, sa de. Jag har råd, svarade jag.

Jag är glad att jag inte har deras arbete, där man skall sitta och tala om för någon annan hur de skall hantera sin sorg.

Hur en människa skall göra för att komma ut och upp och iväg. Något som INGEN, som inte varit i samma sits, vet något om.

Nu är jag dunderförkyld. 

Snorig och feber, huvudvärk och jättetrött.

Kanske jag också är väldigt mottaglig för sjukdomar när jag inte mår bra psykiskt? Men så trodde inte de där två kvinnorna att det funkade....

Nähä....

Så tror i alla fall jag att det är. Dessutom så får vi ju inte gå till arbetet om vi visar de minsta förkylningssymtom. Men på det svarade de att det finns förskolor som visar högre närvaro nu under Corona, så det kunde jag inte ”skylla på”.

Ja ja.... hur som haver så är jag sjuk igen.

Vi är kvar ute i Hållen och här stannar vi nog tills jag är frisk nog att åka hem och arbeta igen.

På Facebook

Enligt mina söner är det bara gamlingar på Facebook.

Det är bara vi som hänger där och det är bara vi som uppdaterar.

Hur som haver händer det lite där i alla fall.

I kväll har någon blivit mormor, någon har mist sin mor. En annan har ätit plankstek och och någon vill ha filmtips. Det är en hel del bilder på barn och husdjur och eftersom hälften av min vänner på Facebook är från Jämtland så har det även kommit upp en och annan bild på snö. Mer eller mindre intressanta saker.

Ja, det är väl inga ungdomar som uppdaterar kanske, men å andra sidan har jag inte speciellt många unga vänner heller.

Jag brukar koppla ihop min blogg med Facebook för att någon skall läsa över huvud taget.. haha...

Vi på jobbet har en egen facebookgrupp och brukar det uppdateras då och då.

Jag tror att det är många som har koll på fejjan men det är liksom ocoolt att låtsas om att man är där.

Ja, var och en gör ju som man vill, men jag hänger lite på Facebook jag för att hålla mig ajour med vad som händer med olika människor som jag känner.

Coolt eller ej, det kvittar.

I dag uppdaterade jag min profilbild helt utan anledning....crazy va!!

Å här kommer en bild som inte har ett dugg med något att göra.

N´Bo Anders Stutt å brei.

Så trodde han att han hette när han var barn.

Tyckte alltid att den berättelsen var så söt, att han trodde att han hette kort å tjock.

Min snälla pappa som bara ville alla väl.

Han var så snäll, kanske lite för snäll ibland.

Han sa alltid att jag var döpt efter Hollywoodstjärnan Ann Margret. Äh, det är hon inte alls det, sa mamma. Hon är döpt efter mormor, Anna Margareta. Jag tyckte mer om pappas tanke... haha...

Jag önskar att han hade fått hänga med ett tag till  att jag hade fått lära känna honom lite bättre.

1992 var jag bara 26 år och hade fullt upp med två småbarn.

Jag önskar att jag hade kunnat sitta tillsammans med honom nu och prata. Fråga honom mer om vad han tänkte och kände. Nu när jag är äldre och nu när jag har all tid i världen.

Jag saknar honom.

I tjugoåtta år har jag saknat honom.