Det har gått många år nu, mamma,
men saknaden har aldrig försvunnit.
Du lämnade oss alldeles för tidigt, bara 49 år,
och jag, endast 21 fick fortsätta utan din hand att hålla i.
Du var inte alltid lätt att förstå,
men kanske bar du mer än någon såg.
Jag vet idag att man inte alltid har förmågan
att visa kärlek på det sätt man önskar –
men jag tror att du försökte.
Jag minns doften av maten du lagade, den fyllde vårt hem med värme.
Och dina bakverk, dina bröd, dina bullar, en smak av omsorg, av tradition, av dig.
Alltid rent och fint, alltid ordning,
och dina händer, de kunde väcka liv i varje blomma.
Din trädgård var en liten värld av färger och stillhet.
Du fanns där i allt det där:
I smaken av en nybakad kaka,
i doften av nytvättade lakan,
i varje blomma som slår ut i vårsolen.
Och fast du inte längre är här,
så bär jag dig med mig.
I mitt hjärta.
I mina minnen.
I mitt sätt att minnas och förstå.
Jag saknar dig, mamma.
Idag och alla dagar.
Och jag hoppas att du vet –
att du var älskad.
Och fortfarande är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar