Sjuk

För första gången sedan jag ” slutade” jobba, alltså på 1 1/2 år så har jag nu blivit redigt förkyld.

Jag vaknade i lördags, i Hållen, och hade ont i halsen.

Sov bort det mesta av den dagen och i söndags skulle vi bege oss hem till stan.

Jag lyckades duscha och få på mig lite anständiga kläder (ville inte glida in i stan med pyjamasen på).

I går mådde jag lite bättre men ringde till jobbet och sa att jag nog inte kunde jobba i dag, tisdag som jag hade lovat förra veckan.

I gårkväll mådde jag helt ok och drabbades av dåligt samvete att jag sagt nej till dagens arbete.

I natt dök jag igen så i dag är jag väldigt glad att jag inte skall till jobbet.

Det är så typiskt mig när jag blir sjuk. Jag går uppochner hela tiden. Ena sekunden mår jag ok för att i andra sekunden dyka. Eftersom jag sällan får feber så är jag ju nästan aldrig helt sänkt i frossa och värk i kroppen, men är för den skull verkligen inte frisk.

Det är därför som jag blir så trött på de föräldrar på jobbet som skickar sina barn till förskolan för att de inte har feber. Du kan ju känna dig dunderförkyld utan att ha feber. Det gör jag.

I dag blir det alltså ännu en dag i sängen med en ny bok och varmt te.

Krya på mig.

Pappa Bosse❤️

I dag för 31 år sedan gick min far bort, endast 57 år gammal. Lika gammal som jag är just nu.

Det är en konstig tanke. Det blir så konkret hur ung han faktiskt var när han lämnade oss alla.

Han har varit saknad under alla dessa år. Otaliga är de uttryck som han lämnade efter sig. 

Jag och Anita citerar honom ofta, och det dyker hela tiden upp nya citat som han sa, fortfarande efter över 30 år.

Han var en rolig gubbe min far. Pappacitatens mästare. Han klappade sig på magen och sa: Det blir valpar i mars. 

Eller när jag som tonåring klagade på att han hade fula glasögon och sa: Fan vad du ser ut i de där glasögonen och han svarade genast : Ja, men jag ser ut.

Eller om man klagade på honom så svarade han: Får jag ha julgran? Får jag leva till på lördag?

Haha….han var en rolig man, med många bottnar. Intelligent och snabbtänkt.

1992 gick han bort alldeles för ung, precis som sin fru och sin son. 

På tok för unga, men minnena har vi kvar som tur är.

Hörrujeje……

Jag har följt en tjej på TIKTOK ett bra tag nu. 

Hon är från Arjeplog och jag älskar hennes dialekt och hennes fantastiska humör. 

Hon är så härlig och verkar alltid vara så himla glad. 

Hon smittar mig med hela sitt underbara skratt och positiva konto som heter helt.orimligt.

I dag såg jag att hon har startat en pod som heter just Hörrujeje, tillsammans med sin syster.

Det var längesedan jag skrattade så mycket. De är helt underbara. 

Om du vill bli på bra humör i dag och om du vill skratta, så rekommenderar jag dig att lyssna på deras pod. 

Hittills har de spelat in två program och jag ser fram emot fler.

Allra käraste syster💕

I dag kom ett brev på posten. 

Att få något annat i brevlådan förutom räkningar och reklam kan verkligen liva upp en måndag,

Tack kära syster, du vet att du betyder allt för mig med. Jag önskar ofta att vi bodde närmare varandra. 

Farsdag

Grattis till alla braiga pappor i dag!

Min man som alltid varit en närvarande och kärleksfull far till våra tre söner.

Min son som firar sin första farsdag i dag. 

Och sist men inte minst skickar jag en tanke till min egen far som lämnade oss alldeles för tidigt och som blivit både morfar och gammelmorfar efter sin bortgång.

Ensam hemma

I söndags åkte familjen hem till sitt. Jonny åkte hem till stan för att åka till Irland. 

Jag och vovvarna stannade kvar i Hållen.

Det blev tyst som i graven här när alla åkte. Både jag och hundarna var trötta. Vi somnade i soffan alla tre och jag sov som en liten gris natten till i går. 

Det är ju helt becksvart och knäpptyst här ute, så det finns inget som stör törnrosasömnen. 

Med de nya fönstren så hör man inte ens de enstaka bilarna som kör förbi på vägen utanför. 

Jag är inte ett dugg mörkrädd när jag är ensam här ute och det är jätteskönt.

Jag var det de första åren när vi hade det här huset. Då tordes jag bara vara här ensam på sommaren, men nu har jag släppt det där.

Det här huset är så ljust och vackert och det finns absolut inget att vara rädd för här.

Jag bryr mig inte om att det är mörkt utanför fönstren. Jag törs gå ut och in obehindrat, gå ner i källaren eller upp på vinden. Jag bryr mig inte. Det är så skönt! 

Att vara så mörkrädd som jag var när jag var yngre är ett handikapp. Att hela tiden känna att någon/något är bakom dig är en fruktansvärd känsla. 

I dag skall jag åka hem till stan och är det någonstans jag skulle vara rädd så är det väl där. Så mycket skit som händer i Uppsala nu för tiden.

Å så har jag ju mina vakthundar, inte att förglömma 😜

Allhelgonahelgen

Vilken mysig helg jag haft.

Vilken tur att jag har just min familj som faktiskt vill komma hit och umgås med sina föräldrar. 

Calle, Agnes, Alfred och Knut. Alla mina bästa har jag fått tillbringa hela helgen med. Det började med räkfrossa i torsdags, sedan fortsatte vi med Knuts födelsedagsfirande på fredagen med god mat och bubbelbad.

Igår tände vi ljus på minneslunden för sonen som alltid är oändligt saknad. När vi kom hem så rökte vi fjällröding och sedan fick en oxfilépasta och ytterligare ett bad avsluta lördagen. 

Vi har också fått en hel del gjort i helgen. Vi har flyttat möbler så att Knut fått sig ett litet eget kryp in. 

I går tog vi tag med Luddes kartonger i källaren. Det verkar aldrig ta slut på hans saker. 

Det var psykiskt jobbigt att se alla grejer igen….. och det är ju därför som vi har dragit på det så länge. Men nu är det gjort. Vi sparade lite och slängde en hel del. Vad vi skall göra med det vi sparade vet jag inte, men det kanske vi vet om ytterligare några år. Då kanske vi är redo för att slänga resten också, men än är vi inte där.

Så har jag ju fått gosa med Alfred precis hur mycket som helst hela helgen och det har ju varit det bästa av allt. 

I dag åker alla hem utom jag och hundarna. Jonny åker till Irland i morgon så jag bestämde mig för att stanna kvar. När jag ändå inte kan jobba så kan jag lika gärna stanna kvar här i ytterligare ett par dagar.

Grattis Knut

I dag fyller min förstfödda år.

35 år närmare bestämt.

Herregud vad fort tiden gått….. eller inte.

Det känns som en evighet sedan jag flyttade till Tierp och födde en liten bebis.

Ett litet gossebarn med stora bruna ögon.

- Vad heter den här lilla flickan då? frågade människor när jag kom med honom i en stor gammalrosa barnvagn och en gul overall.

- Han heter Knut, svarade jag stolt som en tupp.

Å i dag fyller han alltså trettiofem år.

Det skall vi fira genom att hela familjen samlas ute i Hållen i dag.

I morgon skall jag bjuda på god födelsedagsmiddag, sedan blir det badtunna och bastu.

En härlig helg tillsammans! Det ser jag verkligen fram emot.