Långhelg

Vi åkte ut hit till Hållen redan i torsdagskväll.

På fredagseftermiddagen kom Anna och Erik.

Vi åt god mat, badade sista badet för i år och pratade. Vi tänkte spela spel, men vi hann aldrig så långt.

Jag har gjort iordning en Ludderam till hallen uppe.

Fina kort på honom och oss.

Hittade också gamla kort på pojkarna.

Knut fick en lillebror när han bara var 2 år.

Å Calle fick sin lillebror när han var nästan fyra.

Fina kort på fina pojkar. 

Det är svårt att se, svårt att förstå vad som har hänt. Detta kommer ta lång tid att läka känner jag. Att vi inte längre är fem stycken kommer ta lång tid att förstå. Min sorg är så djup att jag aldrig helt kommer att läka igen. Gå vidare försöker jag göra, men så kommer ett minne på Facebook upp, också är man nere i källaren igen.

Detta kom upp idag. Fyra år sedan och ett år innan han blev sjuk.

Vi har också fixat en del i helgen. I går tömde vi ut vattnet i poolen och Jonny klippte gräset. I dag tog jag lite sovmorgon.

Jonny har fixat med avloppsbrunnen och jag har satt ihop en rosenbåge med grind mellan oss och grannarna, så att vi kan gå till varandra utan att behöva gå ut på vägen.

Det var skönt att vara ute i dag. Mulet men ganska varmt ändå.

Hundarna trivs så bra här. Det är roligt att se dem springa och busa.

I morgon jobbar Jonny här och sedan åker vi hem till stan. Om det är bra väder skall jag ge mig ut i skogen och plocka svamp.

Lite rädd för vildsvin är jag, men kantarellerna lockar för mycket.

God kväll önskar jag dig!

När hjärnan slår knut på sig själv

Klarar inte så många tankar, inte ha så mycket på agendan. Inte något alls faktiskt.

I dag känns det som ett trassligt garnnystan i knoppen.

Jag skall duscha, gå med hundarna, handla och packa för att åka till Hållen i kväll. Jag skall vika den rena tvätten på gästsängen och snart hänga den nytvättade tvätten som ligger i maskinen, samt slänga soporna. 

Det är inte världens längsta to-do-lista direkt, men ändå blir jag sjukt stressad och vet inte vad jag skall göra först.

I dag har jag i iallafall ätit frukost, alltid något...

Jag vaknade kl 06.30 och ändå har jag inte gjort något ännu(kl är nu 10.30) förutom gått ut med hundarna.

Det är därför jag blir så stressad. Tiden springer liksom ifrån mig.

Är det så här det är att vara utbränd?

Hur jag skall kunna börja jobba är för mig en gåta.

Jag skall börja arbeta den 1 november och ändå känner jag mig redan nu så sjukt stressad över det.

Å var skall hundarna vara när jag börjar jobba? Nu när inte Ludwig kan ha dem längre....

Någon som känner någon tant i Salabacke/Årsta som kan vara dagmatte?

Andas Maggan och ta en sak i taget...

Andas in och andas ut.

Tur att jag har dessa två som lägger sig på mig så att jag inte kan kliva upp. Nästan så jag tror att de förstår att jag måste vila och inte stressa upp mig över saker och ting.

Det är något jag glömt säga

Fick en fråga i går var Ludwigs grav kommer vara och jag skämdes lite att jag inte berättat hur det ligger till med den saken.
Det är klart att kompisar och andra har tänkt sig en grav att gå till.
Men vi beslutade tidigt att inte ha någon grav till Ludde.
Hans aska kommer strös ut i minneslunden vid G:a Uppsalakyrka.
Han kommer få en plakett med sitt namn på och sedan kan man gå dit och lägga blommor, eller bara tänka på honom, om man vill.
Men detta är inte gjort ännu och vi vet inte när hans aska kommer spridas ut.
Läser du min blogg så skriver jag väl här när allt är klart.

Klart vi har det bra.... också...

Skriver mest bara om hur dåligt jag mår, men det ör klart att jag har fina stunder också.

Har två pojkar till att älska och göra roliga saker med,

Knut följde med oss till Hållen helgen innan begravningen.

Vi grillade och badade bubbelpool, åt god mat och pratade och grät.

Helgen som var åkte vi till Hållen med Calle och Agnes. Vi eldade, badade bubbelpool, åt god mat, plockade kantareller, spelade spel, skrattade och grät.

Så även om jag är ledsen och deprimerad över vad som hänt så försöker jag och resten av familjen det bästa vi kan.

Vi finns för varandra och vi försöker klara av det här tillsammans.

Vill inte

Vill inte kliva ur sängen, vill inte gå och lägga mig. 

Vill inte handla, vill inte laga mat. vill inte äta.

Vill inte vara i stan och jag vill inte vara ute på landet.

Vill inte bara gå här hemma men jag vill absolut inte börja jobba.

Vill inte ta några som helst beslut.

Vill inte umgås med folk och jag vill inte vara ensam.

Vill inte planera för framtiden och jag vill inte stanna kvar i dåtiden.

Vet inte vad jag vill, kan, törs, förmår?

Får panik när jag tänker på vad jag nu skall göra med mitt liv.

För jag vill inte ha det så här.

Vill inte att du skall vara borta.

Tappat gnistan

Tappat lusten att göra saker.

Allt påminner oss om Ludwig. Han hade så många idéer om hur vi skulle bygga och renovera här ute i Hållen.

Inget av det känns roligt längre.

Vi saknar hans energi och hjälp.

Det går bra att vara här ute på landet, men allt påminner oss så mycket om Ludwig.

Det smärtar och känns bra på samma gång för vi vill ju inte ta bort honom ur våra liv.

Vi vill att han skall vara med oss för alltid och i allt vi gör.

Lusten att renovera och göra saker här ute har bara sjunkit just nu.

Förhoppningsvis återkommer lusten och glädjen att bygga igen, så småningom.

I kväll kommer Carl och Agnes ut hit. Det kommer bli supermysigt,

Det längtar jag efter.

God morgon!!!

Lilla foten

I måndagsmorse vaknade jag kl 03.30 och kunde INTE somna om.
Låg och surfade runt och så plötsligt såg jag på Facebook att  Ida på Rough Stuff Tattoo lagt ut att hon hade ledig tid mellan kl 12-16 samma dag.
Jag mejlade och fick komma kl 14.
Nu sitter lillfoten på armen.
Det lilla fotavtrycket som jag skickade till farmor julen 1994, när Ludde bara var 2 månader gammal.

Jag skall tillbaks om en månad så skall hon se över skuggor och lite annat. Det är inte bara jag som skall vara nöjd, hon skall också vara det :)

Tack alla

Tack alla ni som kom på begravningen.
Tacka alla ni som kom till minnesstunden.
Tack alla ni som skickat blommor och kort.
Tack alla ni som följt vår resa på bloggen.
Tack till dig som skickat meddelanden på sms och på messenger.
Tack till dig som ringt för att höra hur jag/vi mår.
Tack du som skickat fina kommentarer och hjärtan.
Tack alla ni som har brytt er fortfarande bryr er om oss.
I bland har jag skickat ett tack eller hjärta tillbaks och ibland har jag inte gjort det.
Detta betyder inte att jag inte bryr mig om alla lika mycket. jag vill inte att
du som inte fått något svar skall tro att det inte betyder något.
Alla betyder jättemycket, men man orkar inte alltid skriva eller ringa tillbaks eller ens svara när du ringer.¨
Det är svårt att förklara hur man mår och ibland lite jobbigt att hela tiden prata om samma sak hela tiden. Vi vet att det är av kärlek och medlidande du frågar, men ta inte illa upp om jag inte alltid svarar i telefonen eller på sms.
Nu har jag och Jonny en ny tid framför oss. Nu skall vi hitta oss själva och varandra igen.
Det kommer nog gå bra, men vi behöver kanske lite tid på oss att vänja oss vid vårt nya liv.

Ofattbart tungt men med glädje och kärlek.

Så var begravningen över då.

Dagen som jag gruvat mig för, sett fram emot, haft ångest inför, längtat till har äntligen varit.

Det var en vacker begravning, den finaste jag varit på. Så här i efterhand finns det ingenting som jag ville ha gjort annorlunda.

Musiken, blommorna, kistan, stämningen, prästen, kyrkan, vädret. Allt var perfekt förutom att inte Ludwig var där. Jag vill ju gärna tro att han var med oss ändå, men sorgen över hans fysiska frånvaro är så stor att det inte går att beskriva.

Kyrkan var så full som den kan bli, tror jag. Gissar på närmare 150 personer. Allt som vi planerat blev precis så som vi tänkt oss och jag vet att Ludde hade varit supernöjd, kanske mest över valet av den sista låten.

Flogging Molly, If i ever leave this world alive.

Kvällens gravöl blev också en succé.

Ragusa gjorde ett fantastiskt jobb med att ta emot alla 80 gästerna och bjuda på pizza till alla. Ingen har någonsin sett killar baka pizza så fort var det flera som sade. Tack till alla som kom och fyllde denna dag och kväll med så mycket kärlek och ännu mera kärlek.

Igår skulle vi kulturnatta oss, men efter en underbar middag på Frenchi så gick luften ur oss totalt.

Vi tig taxi hem kl 20.00 och bara satte och i soffan och lät allt sjunka in.

Tack alla som kom till begravningen och minnesstunden. Tack för att ni gjorde denna dag till en fin och minnesvärd dag.

Det finns inga ord att beskriva våra känslor.

Tur att man inget vet

Vilken tur att man inte vet vad som komma skall. Vad skönt att tänka tillbaks och endast ångra några få futtiga saker. Jag tycker att du fick en fin barndom av oss och du var en lycklig liten unge. Du var efterlängtat och både graviditet och förlossning var ”en promenad i parken”.  Du var arg och envis, men det betyder ju inte att du inte var lycklig. Dina två bröder tog alltid hand om dig och hjälpte dig när du behövde. Även om du var arg för att du ”aldrig” fick spela tv-spel så visste du att de älskade dig och att de skulle gjort allt för dig om någon kompis varit elak. Det är tur att jag inget visste då, när jag gick där och klappade min fina mage.

Hjälpmedel

I dag kommer Schenker och hämtar det sista hjälpmedlet här hemma, vårdsängen.

Innan har man hämtat rullatorn, kryckorna, badkarssitsen, nackstöd, fotstöd, den förhöjda toalettstolen, duschstolen, sidostödet vid sängen, ramperna över trösklarna inne, den stora rampen till ytterdörren, fotvaggan, sackosäcken, kilkuddarna, griptängerna, sittkuddarna, hävstången (däverten) över sängen i Hållen, den ”lilla” rullstolen, glidlakanen, strumppåtagaren, paket efter paket med oanvända elastiska bindor till benen, stödstrumporna, mediciner...

Det skall bli skönt att sängen försvinner i dag. Äntligen kan jag göra ett fint gästrum där inne.  Men samtidigt känns det tomt och sorgligt att ” han” försvinner, som om han aldrig varit där...

Men Å andra sidan skall vi väl inte komma ihåg Ludwig som ett vårdpaket. Vi skall komma ihåg honom som vår kock, fastighetsskötare, partyprisse, killen utan körkort som cyklade överallt. Han som alltid log och som alltid hade något pillimariskt i blicken.

Dåligt samvete

Jag har då dåligt samvete att jag inte satt hos honom i just hans sista ögonblick, de sista minutrarna, det allra sista andetaget.

Alla i världen kan säga att jag inte skall ha det, att jag var där och fanns för honom hela sommaren och hela hans sjukdomsperiod. Men jag önskar jag varit hos honom även då när han tog det sista andetaget.

Sedan vet jag inte hur ”man får” reagera nu så här efteråt.

Är det ok att gå på pub med sina andra två söner och bli lite småfull en torsdag?

Var det ok att gå på bio i går?

Jag bryr mig egentligen inte om vad ”folk” säger, men nog skulle det vara intressant att höra er snacka hemma och i era fikarum på jobbet.

Jag vet att jag hade åsikter när Knuts vän dog för fyra år sedan, och vännens mamma åkte på en planerad semesterresa med vänner straxt efteråt.

Hur orkar och vill hon? tänkte jag...

Nu skäms jag som en hund. Klart man skall göra roliga saker med dina vänner när det värsta har hänt.

Man vet ingenting hur man reagerar och vad man vill göra och vad man orkar göra.

Skulle vi fråga Ludwig så vill han säkert att vi skall fortsätta våra liv.

Skulle jag fråga Ludwig så förlåter han mig säkert att jag inte var hos honom de sista timmarna.

Hoppas bara att jag kan förlåta mig själv också.

När det otänkbara händer

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg,
Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks.

/ Mauro Scocco

Allt är precis som vanligt men...

... ingenting kommer någonsin bli som förut.

Sitter vid Fyrisån och väntar på att klockan skall bli 12.00.

Jag har tid hos frissan i dag.

En tid som jag bokade för flera flera veckor sedan.

Hade egentligen ingen lust att gå hit alls, men samtidigt kan det vara skönt att bli omhändertagen av Angelica i ett par timmar.

Som vanligt hittar jag alltid parkering utanför salongen när jag är tidig, men aldrig när jag är sen.

Sitter och tittar på ån, på människorna, på billarna, på höstlöv som börjat falla från träden och sakta blåsa runt.

Tänker på att jag lever, att alla studenter kommit tillbaks till stan och de lever.

Ludwig hann aldrig utbilda sig färdigt innan han blev sjuk.

Jag tycker det är orättvist, även om någon sa till mig att om jag säger orättvist så menar jag att någon annan skall bli sjuk istället!?

Vet inte riktigt vad hon menade med det men det är klart att jag önskar att någon annan blivit sjuk och dött istället för min son, utan att därför gå och önska livet ur varje 24 åring jag möter...

Äh! Jag vet inte hur jag tänker, allt är bara så konstigt.

Precis som vanligt men ändå helt annorlunda.

Mitt liv kommer alltid att vara uppdelat i före och efter.

Ser så djävla gammal ut. 

Hoppas Angelica kan trolla i dag!

Tack

Tack alla ni som skrivit och skänkt oss era tankar.

Tack alla som skickat vackra blommor, och kort.

Tack alla som finns här för oss i den svåraste av alla svåra stunder.

Jag har inte kraft att tacka er personligen men jag gör så här istället så blir ingen nämnd och ingen glömd.