Köpa å köpa

Så har kaffemaskinen pajat, samt strykjärnet i Hållen.

Nya köksmöbler vill jag ha, de vi har passar inte här längre.

När Ludde flyttar skall vi renovera gästrummet och inreda det som ett kontor/ gästrum.

Då behövs det nya möbler.

Vi har fortfarande inte renoverat klart köket, där behövs det både kakel och annat.

Hur skall vi hinna?

När skall vi orka?

Köpa å köpa.

Aldrig blir man klar.

Allt som hänger över en.

Det dåliga samvetet, pengarna.

Skit på en brödbit, skulle en gammal bagare som jag känner, säga.

Ja, sån’t funderar jag över en kväll som denna.

Kolla! Nu är teet slut också. Skit....

Hur många inlägg per dag?

I tio år och åtta månader har jag skrivit blogg.

Jag skrev mellan 1-7 inlägg per dag till Ludde blev sjuk.

När jag märkte att allt handlade om cancer tappade jag lusten att blogga.

Den senaste tiden har jag max gjort två inlägg per vecka men nu känner jag hur skrivlusten kommer tillbaks igen.

Det kommer antagligen bli mycket cancersnack i fortsättningen med, men jag skall försöka skriva om annat också.

Jag lovar!

Kul att så många läser min blogg och jag hoppas att många kikar in trots att jag inte delar på Facebook längre.

Om du undrar varför jag inte gör det längre så beror det på att halva mina inlägg kan läsas på fejjan utan att man klickar på länken, och jag vill inte att man skall tvingas läsa om mig utan att vilja det själv.

Facebook får också tillgång till alla bilder som jag lägger upp på bloggen om jag länkar.

Många har också tydligt visat att de är trötta på mig och allt mitt klagande så därför vill jag endast skriva för de som verkligen vill läsa.

Ni som har mig på Instagram har länken hit till bloggen på min instagramsida och kan lätta klicka hit dig via den.

Nu hoppas jag att du fortsätter att följa mig och jag lovar att blogga minst en gång om dagen framöver.

Deal?

Näst bäst

Det bästa resultatet på Luddes röngen vore ju att tumörerna krympte och till slut försvann.

Det näst bästa resultatet är att de inte har vuxit och att de inte har spridit sig.

Där är vi nu.

Phu!

Ludde fortsätter sin behandling tre gånger till och sedan utvärderas den efter nyår.

Anspänningen till detta möte med hans läkare är enorm. Jag och Jonny har bara fisit ihop i varsitt hörn just nu.

Huvudvärken kom som ett brev på posten och jag känner mig helt slut.

Kunde knappt sova i natt trots att jag tog en sömntablett.

Tankarna snurrade så fort att jag nästan blev yr där jag låg i sängen i natt.

Jag vill inte att min älskade son skall vara sjuk. Hur mycket orkar man egentligen?

I dag skall jag vila och i morgon fortsätter vardagen igen.

Upp och ner, hit och dit.

Jag är gammal och trött (å lite vindtyrig).

Svar

I morgon kommer svaren på röntgen.

Det är svårt att vänta.

Jag vet vilken ångest jag kommer att ha när jag tar den där djävla hissdjäveln upp till onkologhelvetet i morgonbitti.

Men det är bara att bita ihop och vara stark.

Vi har ju inget val.

Detta är vår vardag nu. 

Halloweenfest på lördagen och onkologen på tisdagen.

Upp och ner som en djävla berg och dalbana.

Nä, nu jäklar...

...måste jag ta tag i mig själv igen.

Jag måste börja äta lite bättre.

Ingen diet eller så, men bättre bara.

Äta frukost, äta på bestämda tider, dra ner på sockret.

Allt det där som alla vet, men som jag inte följer just nu.

En liten promenad då och då skulle inte heller skada.

En liten promenad varje dag skulle jag må bra av.

Ta tag i mig själv, lyfta upp mig ur det här hålet som jag ligger och kvävs i.

Det skulle jag må bra av.

Jag vet ju det.

Hur svårt kan det vara?

Makalös Halloweenfest

I fredags åkte vi ner hit till Skåne för att gå på fest.

Resan gick bra, lite trafik genom Stockholm, inte så många stopp på vägen.

Totalt tog resan 6 1/2 timme.

Lördagen tillbringade vi i Malmö med turistande, shopping och lunch på Texas Longhorn.

Sedan bar det i väg ”hem” för att göra sig iordning för kvällen spökfest på Storegård.

Å wow! Vilken fest alltså. Det var utan konkurrens den bästa Halloweenfest jag varit på.

60 personer i ett gammalt stall, eller uthus. Dekorerat till tänderna med läskigheter.

Döda gubbar, spöken, zombies, gravstenar, skelett mm mm.

Grilla mat ute på stora grillar och sedan var det dags för spökvandring.

Shit! Vad läskigt.

Zombie i trädgården, en död nunna i stallet, en galen man med motorsåg som jagade oss mellan träden.

Ja, jag blev rädd!

Tack Annika och Johan och alla andra inblandade för att vi fick komma på er fest och tack för att ni ordade värsta hotellet till oss bara några hundra meter från festlokalen.

Nästa gång är det vår tur att bjuda tillbaks.

Phu!

Man tänker kanske inte så mycket på det när vardagen rullar på, men så får man kallelse till undersökning och tankarna börjar snurra.

Tänk om....

Varför inte det också, liksom...

Har jag inte lite ont ändå?...

Så väntar man på svaret i en vecka, två veckor...

Kuvertet ligger till slut där i brevlådan.

Man öppnar....

... och Phu! 

Så kan man vara lugn ett litet tag till. 

Mamma dog i bröstcancer när jag var 21 år. Jag har levt med rädslan i snart 30 år.

På reklamen säger de att en av tre får cancer. Ganska stor risk att det blir just jag som får det alltså.

Nu kan man väl tycka att just min familj har fått nog av den varan men det hindrar ju inte att en till får denna skitsjukdom.

Men inte jag just i dag i alka fall.