Jag läser mycket om hur vi visar upp oss på sociala medier. Härliga semesterbilder med bara glada miner. Härliga och nystädade hem. God mat på vackert porslin och dyra fina saker.
Vissa människor mår jättedåligt av att hela tiden bli matade med hur bra och härligt andra har det i sina liv.
Själva sitter de med bråkiga barn i en lägenhet, för att man inte har råd att åka på semester. Disken hopar sig i köket och tvätten ligger i små högar i alla rum.
Inredningen är hopplock av ärvda saker och man försöker göra fint med de saker man har.
Då är det lätt att känna sig liten och värdelös.
Detta tycker jag är så hemskt. Man ska inte jämföra sig med andra, utan tänka på vad som är bra i mitt liv just nu. Jag har varit där, varit den där människan med det där stökiga hemmet, med de där tvätthögarna och disken som aldrig tar slut. Hon som inte hade råd att inreda hemmet så som jag ville, utan fick göra vad jag kunde med det jag hade. Då är det svårt att inte jämföra sig med andra, att se vad jag faktiskt har, utan att fokusera på allt som jag INTE har…
Nu tänker jag på hur JAG framställer MITT liv på Instagram, Facebook och här på min blogg? Klart att jag visar en lite polerad yta. Springer kanske inte runt och tar kort på dammråttor och disk, skriver inte i bloggen om när vi bråkar och är sura. Vem vill läsa om sån’t?
Men jag försöker att inte styla för mycket när jag fotar. Vill ju också visa hur det ser ut och hur vi har det på riktigt. Min blogg heter ju ”min dagbok som du får tjuvläsa” och jag vill ju att det skall kännas så för dig som läser och då vill jag ju inte polera för mycket.
Så för att visa min icke polerade yta så ger jag er lite inredningsbilder på hur det ser ut inne hos mig just nu.
Kanske kan jag få någon där ute att må lite bättre med själv. Ingen har ett perfekt hem och ett perfekt liv. Jag önskar mig tillbaks till det liv jag hade när vi bodde i en hyresrätt, utan sommarstuga och husbil. När vi hade lite pengar och fick vrida på vartenda öre. Det var på den tiden när vi fortfarande var fem i familjen och jag var lyckligt ovetande om vad som skulle hända några år senare.