Äntligen

I dag var det som om luften gick ur mig.

Vaknade tidigt till en solig och varm dag.

Cyklade på jobbet och sa hej till fina kollegor och barn.

Sedan cyklade jag och köpte en glass, satte mig på en bänk i solen innan jag tog en sväng runt Årsta och hem igen.

Jag ringde en vän som skall operera sig på torsdag och sedan dog jag i soffan.

Är så jäkla trött nu.

Fastän jag sov en stund på eftermiddagen så är jag ändå trött.

Det är som om luften har gått ur mig, som sagt. Det kan bero på att jag fick min operationstid i går.

All min väntan är över.

Äntligen kan jag börja planera mitt liv igen och det känns helt fantastiskt underbart.

Nu har jag lite huvudvärk och det känns som att det blir en tidig kväll.

Kyliga vindar har svept in över Uppsala så i morgon behöver jag inte känna att jag "måste" ut i solen.

Det är också skönt.

Nu skall jag bara förbereda mig för min operation de kommande veckorna.

Äntligen!

Jag är så jäkla lycklig så det anar du inte.

Bara fyra veckor kvar nu.

Operationsförberedelser

I dag var jag på sjukhuset för att prata om min stundande operation.

Fick träffa sjukgymnast, ortopeden, narkosläkaren och sjuksystern.

Jag känner mig mycket lugnare inför operationen nu. Narkosläkaren var förtroendeingivande och han lovade mig att jag skulle få så pass mycket lugnande medicin att jag "typ" sover under själva operationen. Det lugnade ner mig massor.

Jag har fått tid för röntgen den 16 juni, så innan det blir det nog ingen operation.

Måndagen den 20 juni hoppas jag på nu, annars får jag vänta till August eller September.

De skall ringa i eftermiddag eller i morgon och meddela mig.

Sitter här och väntar med spänning på att telefonen skall ringa.

Jag borde gå ut i solen och värmen men jag är så trött på medicinen att jag bara orkar sitta här i soffan och sticka och kolla på "Livet i Fagerhult".

Släkten är värst

I går fick vi god middag hemma hos Jonnys kusin Stefan med fru.

Mostrarna var där och kusin med kusinbarn.

Det hällregnade när Stefan grillade men vi andra satt torrt och fint under markisen.

Maten åt vi sedan i deras underbart vackra uterum.

I dag har vi åkt båt på sjön Sommen.

Stefan och Malin var på husvisning. En egen liten ö med envrld stuga mitt i Sommen.

Nu har vi precis ätit lunch hos Moster Maggan och Thomas i deras sommarhus.

Småstadspuls

Här i Tranås är det ingen som stressar.

Småstadspuls finns det inget som heter va?

Finns det det, så finns den här.

Många äldre som träffas på torget och pratar bort en stund. Det ser mysigt ut.

Parkeringen är endast halvfull utanför ICA.

Det är mulet i dag men ganska varmt ändå. Jag tog jackan men den behövdes inte.

Sist jag var här var det julmarknad på torget, nu är det tomt.

Jonny jobbar och jag skall gå tillbaks till hotellet och vila en stund.

Men först skall jag sitta här och tjuvlyssna på några äldre gubbar som pratar minnen. De pratar bred smålänska och det låter så mysigt.

Jag tror jag skulle kunna bo i den här mysiga lilla staden. Det har jag visst sagt förr.

Husen är billiga. Såg en sekelskiftesvilla i ett skyltfönster. Till salu för en miljon etthundrasjuttiofemtusen.

Åtta rum och kök med kakelugnar och helt nyrenoverad.

Ja, det tål att tänka på.

Vad var det jag sa?

Sa jag inte att jag är svårstucken va?

Hon stack mig på tre ställen men fick ändå inte ihop nog mycket blod till sänkan.

Det röret måste tydligen vara fullt annars går det inte. Läkaren får skriva en ny remiss om det är så viktigt, sa hon.

Att sticka i armvecket var bara att glömma.

Det fick bli på båda händerna istället.

Aj!!

Var nöjd med allt som livet ger...

Glöm bort bekymmer sorger och besvär...

Tänk om det vore så enkelt.

Att man bara kunde koppla bort det som bekymrar en.

Jag tänker och grubblar tills jag blir tokig.

Finns det människor som bara kan koppla bort sina bekymmer och sin rädsla?

Finns det människor som inte har något att grubbla över? Som lever sina liv helt nöjda och bekymmersfria?

Många tror att jag är en sådan människa. Det får jag höra hela tiden. Men det stämmer nog lite dåligt.

Att jag är nervös just nu är ju inte någon hemlighet men jag är knappast bekymmersfri annars heller. Jag grubblar och oroar mig för det mesta, även när jag inte behöver.

Ingen idé att oroa sig i onödan är ingen devis som jag lever efter.

Ibland önskar jag att jag kunde ta livet mer med en klackspark.

I dag skall jag till sjukhuset och ta prover och ett EKG inför operationen och då oroar jag mig. Oroar mig över att jag inte skall hitta rätt på det där stora sjukhuset, över att jag är svårstucken, över att jag har någon infektion så att operationen blir inställd mm mm.

Man borde leva lite mer efter devisen:

"Gläds i förväg, det enda som kan hända är att du varit glad i onödan."

När jag får mitt liv tillbaks

Sitter här och tänker.

Tänker på den stundande operationen.

Jag är rädd.

Jätterädd!

Men då måste jag tänka längre. Längre än bara själva operationen och såret på mitt knä.

Jag måste tänka på hur det kommer kännas att kunna gå igen.

Hur det kommer vara att kunna promenera ute i Hållen.

Gå ner till havet.

Jag kan ta kvällspromenader här hemma.

Börja träna.

Jag måste tänka på hur det kommer kännas att komma tillbaks till jobbet.

Att jobba en hel dag utan att sitta på kvällen med djävulsk värk och äta alvedon.

Jag kanske kan dansa igen.

Jag längtar efter att dansa.

Det är sådana saker jag måste tänka på.

Hur det kommer att bli sedan.

Nästa vår kanske jag kan göra fint i min trädgård. Rensa bort alla fula blommor i slänten och plantera nytt.

Jag längtar.

Längtar efter att få tillbaks mitt liv igen.