Det förstår jag.
Jag vet inte heller vad jag skall säga.
Men var inte rädda att prata med mig, fråga hur jag mår och hur sonen mår.
Den enda risken med det är att jag berättar sanningen, att vi mår skit och att jag kanske börjar gråta.
Det jag inte vill prata om är alla era anhöriga, grannar, kompisar mfl som också har eller har haft cancer.
Jag vill inte höra om din farfar, moster, granne eller kompis som dog cancer.
Jag vet att man kan dö av cancer, det vet jag allt för väl.
Det är ju den vetskapen som gör att jag knappt kan andas på dagarna.
Därför behöver ni inte berätta det för mig.
Jag kommer att säga stopp och nej om du börjar berätta om dina cancerhistorier för mig, om det inte är en solskenshistoria förstås.
Jag kanske låter hemsk och hård och bitter men jag kommer säga nej, för jag orkar inte höra fler historier om människor som inte klarade sin kamp.
Jag vill tro att min sons kamp kommer att bli en solskenshistoria, att han kommer tillhöra de 60% som klarar sig ur detta.
Hjälp mig att ge mig det hoppet så blir jag fantastisk glad och mycket starkare.
Tack igen för alla fina hjärtan och stärkande ord från er alla, både här på bloggen och på Facebook.
