Fysioterapeuten

 Har haft problem med mitt vänstra knä sedan i höstas när jag ramlade i trappan i Hållen och gled på knät nerför två trappsteg.

Ringde jag läkaren då? Nä, just det. Men efter några veckor ringde jag och fick tid hos sjukgymnasten(fysioterapeuten). Den 13/12 skulle jag komma men det blev inställt pga sjukdom och sedan dess har jag inte ringt för att få en ny tid.

I torsdags när jag gick nerför trappan på IKEA så "vek" sig knät åt fel håll och det gjorde skitont. I fredags när jag vaknade så kunde jag inte ens stödja på benet. Tog två Diklofenak och gick vidare i livet. I morse tog jag mod till mig och ringde igen till Nyby Vårdcentral, där jag är listad. Fick tid direkt och nu har jag precis kommit därifrån. Jag är så jäkla lycklig. Hon kunde inte upptäcka något fel på knät, inget som var trasigt eller så, hon tror inte ens att jag har artros i knät. Hon sa att jag var väldigt rörlig och att allt såg bra ut. Mitt onda kommer från att jag fått en smäll och är därför öm mellan knäleden och underbenet. Jippi!

Nu har ja fått med mig lite träningstips på vad jag kan göra här hemma för att stärka musklerna runt båda mina knän och sedan har vi bokat en ny tid den 2/6 då hon skall göra ett helt träningsschema till mig tills dess. 

När jag skrev "tog mod till mig" här ovan, så är det precis så. När du är överviktig så handlar alla läkarbesök om just det och bara det. Att jag ramlat och slagit mitt knä är oftast av underordnad betydelse. "Jag måste väl ändå förstå att det inte är bra för knäna att vara överviktig?!". -Ja, men jag har ju ramlat och gjort illa mig, kanske jag svarar då. Men denna information går läkaren helt förbi oftast. Bla bla bla...överviktig....bla bla....inte bra för....bla bla.....gå ner i vikt.....bla bla bla....dietist...bla bla bla....gastric by pass...bla bla bla....inte bra att äta kakor och godis...bla bla...motion...

Men så var det inte den här gången, hon var bra och saklig och trevlig och hon verkar på riktigt vilja hjälpa mig.  Kanske det är skillnad på män och kvinnor som arbetar i vården? Hur som haver så är jag nu lycklig över att veta att mitt knä är helt och friskt. Jag behöver inte vara rädd att belasta det. Nu skall jag "bara" få igång mitt flås och min träning så kan saker och ting bara bli bättre. Hon föreslog också att jag skall börja på gym. Vi får se, svarade jag. Kanske när jag slutat arbeta, när jag kan gå på vilka tider jag vill. Det börjar bli många saker som jag skall ta tag i när jag slutar arbeta...haha. Jag kommer nog att lösa världssvälten och världskrigen också, bara jag slutar jobba...

Nöjd med helgen

Trots mitt onda knä så fick vi massor gjort i Hållen i går. Jonny slet som ett djur. Jag var cheerleader och kunde hjälpa till lite.

När Jonny sprang runt med skräp på återvinningen i Skärplinge, kunde jag stå vi släpet och sortera så att vi inte fick bassning av de som jobbade där.

När Jonny fixade med filterbollarna till badtunnan så kunde jag sitta bredvid och dricka cider och rosé.

När Jonny skruvade Ikea-möbler så kunde jag vara hantlangare samt bränna middagen.

Vi hann massor med grejer i går. Det känns superbra.

Åt årets första frukost ute på bron i dag. Det blåste lite kallt men det sket väl en broffsboxare i 🥶

I morgon skall jag ringa fysioterapeuten igen. Hoppas jag får en tid snabbt.

Tjingeling!

Shopping botar det mesta…

Gick på IKEA i går för att köpa en köksö och lite lull lull till husbilen. 

Gjorde något i trappan så att mitt vänsterknä vek sig åt fel håll, typ. 

Haltande tog jag mig hem och värken kom sedan som ett brev på posten.

Så i natt när jag inte kunde sova pga av värken så låg jag och beställde kläder från SHEIN.

Blir spännande att se hur dessa ser ut i verkligheten.

Jag har redan slutat

 Det är jobbigt att gå till arbetet när man har sagt upp sig. Dessa tre månader känns evighetslånga. Jag har liksom redan slutat i mitt huvud. Det är svårt att känna engagemang och så när jag hela tiden räknar ner dagarna till jag slutar.

Det skall  bland annat planeras sommarfest och förskolans dag och jag är med i festkommitén, men jag glömmer bort. När jag kommer hem så kommer jag ihåg vad jag borde gjort på jobbet i dag. Det är som om att min hjärna redan slutat och gått på sommarsemester.  Det enda jag kan tänka på är när jag får göra fint i husbilen och hur bra det kommer att bli i Hållen när vår altan är klar, vilka utemöbler jag skall köpa och vilka som skall komma och fira midsommar med oss. Inte riktigt något som har med mitt arbete på förskolan att göra....haha...

Men nu är det bara onsdag än så länge och jag har fortfarande 50 dagar kvar innan min uppsägningstid är slut, så det är bara att bygga upp lite pepp, sätta sig i bilen och köra järnet ett tag till.

En fullspäckad Valborg

Nu sitter jag på Snälltåget på väg hem till Uppsala efter en fullspäckad helg i Jämtland.

Syrran överraskade mig med en hotellnatt och middag på fredagen när jag landade i Östersund.

Efter en fantastiskt god lunchmacka på Lillänge så checkade vi in på Hotell Emma mitt på gågatan.

Kl 16 mötte vi Marina på Dalwinies för en drink(eller två), kl 18 åt vi middag på samma ställe.

SM mackan=Rågbröd med röding från Börrtnan, chèvre från Skärvången, toppad med jämtländska hjortron. Fattaru!?

Till middag blev det renfilé med kantarellsås och potatisgratäng, det var så jäkla gott.

Vi träffade fd grannar från Erikslund och de drog med oss vidare till Captain Cook.

På lördagen var det sextiofemårskalas i Lit. Syrran hade öppet hus med god mat och dryck och roliga kalasgäster.

Mycket bubbel blev det hela dagen.

Tack syster och svåger för en fantastisk helg.

När jag är ensam med mig själv och tvingas stanna upp och tänka…

Som nu t ex, när jag sitter ensam på ett tåg i sex timmar. 

Det är då det är som jobbigast med sorgen. Den slår en som en käftsmäll mitt i nyllet och det finns ingenstans att gå, ingen att snacka med, ingenstans att gömma sig. Det är sådana här gånger som det är som allra jobbigast. Jobbigast är när jag sitter ensam i bilen och kör, då gråter jag så jag hulkar ibland. Nu i tågets första klass vagn måste jag ändå hålla mig. Det skulle verka väldigt underligt om jag satt och grät högt för mig själv här. Men tankarna kan jag inte göra så mycket åt mer än att skriva dem. Det blir alltid lite lättare när jag skriver av mig en liten stund.

Det är som att det tunga och jobbiga lyfts ifrån min kropp och kommer hit istället. Ludwig har varit så närvarande den här veckan, ända sedan jag träffade Stina Wolter i söndags och vi pratade om honom. Våra söner var kompisar när de gick gymnasiet och jag fick berätta för Stina hur Ludwig hade blivit bemött när han fick sitt cancerbesked. Det blev ett bra möte. Hon är väldigt omhändertagande och peppande. Sedan har vi haft lite kontakt via Instagram och hon vill skriva om Ludwig i sin nya bok. Det känns fantastiskt roligt och hedrande. Men det blir ju också som att man skrapar hål på en sårskorpa och det börjar blöda där det var lite, lite läkt.

Nu skall jag försöka swipa bort alla jobbiga tankar med att läsa min roliga bok. Men då skrattar jag högt istället. Mina tåggrannar måste tycka att jag är knäpp.

Längtar efter Charlie nu jag...

 Köpte mig en fin jävla husbil förra året som jag knappt fått använda. Vi köpte den och var ute i 4 dagar. Sedan var vi på festival med den i två dygn och innan säsongen tog slut så var vi två nätter på Gräsö. That`s it! Nu har Charlie stått på vinterförvaring i 8 månader och jag längtar ut. Längtar efter att få göra fint i den igen, längtar efter mysiga kvällar i husbilen och längtar efter sommar och semester.

Älsk på den här bilden, trots filtret.

I år skall vi åka ut mycket mer och i år skall vi ta Charlie både till östkusten, Österlen, Skåne och Danmark. Europaturen får vänta till nästa år när vi INTE skall bygga i Hållen. Fina campingplatser och ställplatser i Mälardalen skall vi också utforska. Åh! Kan det inte bli sommar snart?!