Det är då det är som jobbigast med sorgen. Den slår en som en käftsmäll mitt i nyllet och det finns ingenstans att gå, ingen att snacka med, ingenstans att gömma sig. Det är sådana här gånger som det är som allra jobbigast. Jobbigast är när jag sitter ensam i bilen och kör, då gråter jag så jag hulkar ibland. Nu i tågets första klass vagn måste jag ändå hålla mig. Det skulle verka väldigt underligt om jag satt och grät högt för mig själv här. Men tankarna kan jag inte göra så mycket åt mer än att skriva dem. Det blir alltid lite lättare när jag skriver av mig en liten stund.
Det är som att det tunga och jobbiga lyfts ifrån min kropp och kommer hit istället. Ludwig har varit så närvarande den här veckan, ända sedan jag träffade Stina Wolter i söndags och vi pratade om honom. Våra söner var kompisar när de gick gymnasiet och jag fick berätta för Stina hur Ludwig hade blivit bemött när han fick sitt cancerbesked. Det blev ett bra möte. Hon är väldigt omhändertagande och peppande. Sedan har vi haft lite kontakt via Instagram och hon vill skriva om Ludwig i sin nya bok. Det känns fantastiskt roligt och hedrande. Men det blir ju också som att man skrapar hål på en sårskorpa och det börjar blöda där det var lite, lite läkt.
Nu skall jag försöka swipa bort alla jobbiga tankar med att läsa min roliga bok. Men då skrattar jag högt istället. Mina tåggrannar måste tycka att jag är knäpp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar