Inte ett ljud har jag hört från Ortopeden.
Inte ett dugg bättre i knät blir jag av medicinen. Lite bättre är jag ju förstås pga att jag bara vilar hela tiden. men jag märker inte av medicinen alls.
Jag började redan efter två dagar att äta maxdosen, men effekt uteblir.
Jag vilar, tar små, korta promenader mest för att kolla statusen på knät. Det är svårt att veta hur jag mår om jag aldrig står och belastar.
I dag MÅSTE de svara på ortopeden annars för jag ett anfall. vad ett anfall innebär vet jag inte eftersom det är svårt att skälla på en telefonsvarare. "Just nu kan du inte nå oss, var vänlig försök lite senare eller nästkommande vardag".
Det känns lite hopplöst just nu faktiskt. Det känns som om jag väntar på något som aldrig kommer och som aldrig kommer att komma.
Lika bra att börja mitt liv igen, samma gamla liv med ett ont knä. Vad skall jag annars göra?
Det känns hopplöst nu faktiskt.....faktiskt!
Ute är det vår, sol och 15 grader varmt. Men inte ens det orkar jag glädja mig åt.
Jag satsade all min energi på att gå till doktorn på att få bli sjukskriven fram till.....ja, vaddå?
Till en operation var vad jag trodde. Just nu går jag bara här och väntar, men jag vet inte på vad?
Det känns som om jag hänger ute i ingenstans i en tunn tråd.
Snart går tråden av och då faller jag, men var landar jag då? Slår jag ihjäl mig eller är det någon som tar emot mig?
Då är det bättre att veta. Det skulle vara bättre om ortopeden hörde av sig och sa att jag har tid där i augusti, för då skulle jag veta. Denna ovisshet håller på att göra mig galen.
Nu skall jag ringa till ortopedmottagningen.
Önska mig lycka till.
måndag 10 mars 2014
söndag 9 mars 2014
Lättare sagt än gjort.
Nu har ännu ett par varit och kollat på vår lägenhet.
De sitter i en trea i Kvarngärdet med fyra barn och behöver större men de lät ändå tveksamma när de åkte här ifrån nyss.
Det är hyran som skrämmer folk. fast hyran hade jag ju redan talat om för dem. Hyran står när man klickar på min sida på bytessajten, så den borde inte ha kommit som en chock för dem.
Det verkar som att vi får stanna här ett tag till. Vi får kanske hyra ut på övervåningen då.
Om vi gör ett sovrum och typ ett kök där uppe så kan vi säkert ta 4000 kr/månad i hyra.
Men jag vill inte ha främmande ungdomar i mitt hem när jag precis har blivit av med mina egna ;)
Jag vill bo i en trea nere på stan!!
Hallå!!
Varför vill ingen ha vår fina lägenhet?
De sitter i en trea i Kvarngärdet med fyra barn och behöver större men de lät ändå tveksamma när de åkte här ifrån nyss.
Det är hyran som skrämmer folk. fast hyran hade jag ju redan talat om för dem. Hyran står när man klickar på min sida på bytessajten, så den borde inte ha kommit som en chock för dem.
Det verkar som att vi får stanna här ett tag till. Vi får kanske hyra ut på övervåningen då.
Om vi gör ett sovrum och typ ett kök där uppe så kan vi säkert ta 4000 kr/månad i hyra.
Men jag vill inte ha främmande ungdomar i mitt hem när jag precis har blivit av med mina egna ;)
Jag vill bo i en trea nere på stan!!
Hallå!!
Varför vill ingen ha vår fina lägenhet?
 |
| Surpuppa! |
Söndagsmorgon
Ingen sol i dag.
Det blåser.
Huset känns lite ruggigt och småkallt, jag får gå ner och tända upp i pannan.
Alla sover.
Det är tyst. På riktigt tyst.
Disken från i går står på köksbänken men jag måste vänta på varnvattnet innan jag kan diska.
Jag tar en kopp kaffe så länge.
Tittar ut genom fönstret.
Kolla! Där skuttar ett rådjur genom grannens tomt och upp på vägen.
Morgonen i huset är den skönaste stunden på hela dagen.
Jag och min kaffekopp, inget som stör.
Ingen trafik, inget buller.
Tyst och stilla.
Ro i själen.
God morgon!
lördag 8 mars 2014
Internationella kvinnodagen
Heja alla starka, modiga, vackra och stolta kvinnor.
Feminist? Javisst!
För mig är det självklart att vara feminist.
Nä, jag hatar inte män för det,
Feminism för mig är mer en rättvisa. Lika lön för lika arbete. Att män och kvinnor arbetar och lever under samma vilkor.
Ja, vi är två olika kön och vi har inte samma förutsättningar rent fysiskt.
Självklart skall vi fortsätta att vara man och kvinna.
Feminism för mig har egentligen inget med könet att göra. Att se på varandra som människor, DET är feminism för mig.
Män kan också vara feminister.
Jag gillar inte hen och jag tycker inte att vi skall bygga ett samhälle utan kön. Vi skall bara tänka rättvist och använda sunt förnuft.
Alla förnuftiga människor är feminister helt enkelt.
Så, nu har jag tyck lite om detta också.
Ha en bra dag alla kvinnor och män där ute.
PS Sur är jag för att melidikrysset började trettio minuter tidigare i dag. Jäkla sportsändningar!
fredag 7 mars 2014
Kroppsideal
Jag har fajtas med min vikt i hela mitt vuxna liv.
Som barn och tonåring var jag smal som en videvidevidja men jag fattade aldrig det. Vikt och kropp var något som aldrig diskuterades hemma. Jag hade en tjock pappa men det var inte heller något fult eller hemskt.
När jag fick mitt första barn vid 22 års ålder så började min kropp förändras. Jag lade på mig fler och fler kilon.
Eftersom jag aldrig hade tänkt på vad jag stoppade i mig och aldrig heller hade motionerat så var detta med vikten bara något som skedde men aldrig något som jag tänkte vidare på.
När jag var 29 år och mitt tredje barn var nyss fyllda ett år så fick jag en chock.
Jag vägde nästan 90 kilo!!!!
Det var då som jag bestämde mig: HIT MEN INTE LÄNGRE!!!
Jag gick med i ViktVäktarna och på 10 månader hade jag gått ner 20 kilo.
När jag fyllde 30 år var jag smal och snygg. Aldrig mer skulle jag bli tjock igen.
Så gick åren och kilona smög sig på, ett efter ett.
Jag gjorde små tappra försök att gå ner och det gjorde jag men så gick jag upp igen lika snabbt plus lite till.
Sommaren 2012 tar jag kort på mig själv ute vid husvagnen. Ett kort som jag lägger upp på Facebook och där jag skriver " Sommaren är inte till för bara smala människor" Jag får många likes och jag är en stollt tjockis på 110 kilo!!.
Men vem är det jag försöker lura?
Bara mig själv. Alla tjockisar som säger att de är nöjda med sig själv ljuger, tror jag. Ingen vill vara fet. Det är jobbigt och svårt och varmt att vara fet.
Sagt och gjort!
Hösten 2012 tar jag hem en app på telefonen och med hjälp av den så går jag ner 20 kilo på 6 månader. Bara genom att räkna kalorier och inte stoppa i mig för många sådana.
Nu har det gått ett år sedan viktnedgången och jag har gått upp ca 5 kilo igen.
Jag känner mig fetare än någonsin och jag tänker att nu jäklar måste det ske något!!
Jag har 3-4 månader på mig att gå ner och bli snygg till sommaren.
Jag vet att jag kan.
Men det är nu själva grejen kommer. varför vill jag gå ner i vikt? varför är jag inte nöjd med hur jag ser ut? Jag vill ha de där kläderna och jag vill kunna ligga på en klippa vid havet utan att skämmas.
Vem har skapat mitt ideal? Varför måste jag skämmas?
Om man tittar på min kropp och tänker att jag är snart 50 år, jag har fött och ammat tre barn så har man sett värre saker i sitt liv!?
Varför avskyr jag mig själv så mycket? Kan jag inte bara se på mig själv och tänka just de sakerna som jag just beskrev att jag inte är någon ungdom längre och att jag börjar få en tantkropp.
Givetvis är det bra att gå ner i vikt för mitt knä och för mitt eget välmående men bara för att vara snygg? Frågan är hur snygg jag skulle bli?
Hur jag än håller på så kommer jag aldrig att se ut som 20 igen.
Vem har bestämt vad som är vackert och vad som är fult?
Som barn och tonåring var jag smal som en videvidevidja men jag fattade aldrig det. Vikt och kropp var något som aldrig diskuterades hemma. Jag hade en tjock pappa men det var inte heller något fult eller hemskt.
När jag fick mitt första barn vid 22 års ålder så började min kropp förändras. Jag lade på mig fler och fler kilon.
Eftersom jag aldrig hade tänkt på vad jag stoppade i mig och aldrig heller hade motionerat så var detta med vikten bara något som skedde men aldrig något som jag tänkte vidare på.
När jag var 29 år och mitt tredje barn var nyss fyllda ett år så fick jag en chock.
Jag vägde nästan 90 kilo!!!!
Det var då som jag bestämde mig: HIT MEN INTE LÄNGRE!!!
Jag gick med i ViktVäktarna och på 10 månader hade jag gått ner 20 kilo.
När jag fyllde 30 år var jag smal och snygg. Aldrig mer skulle jag bli tjock igen.
Så gick åren och kilona smög sig på, ett efter ett.
Jag gjorde små tappra försök att gå ner och det gjorde jag men så gick jag upp igen lika snabbt plus lite till.
Sommaren 2012 tar jag kort på mig själv ute vid husvagnen. Ett kort som jag lägger upp på Facebook och där jag skriver " Sommaren är inte till för bara smala människor" Jag får många likes och jag är en stollt tjockis på 110 kilo!!.
Men vem är det jag försöker lura?
Bara mig själv. Alla tjockisar som säger att de är nöjda med sig själv ljuger, tror jag. Ingen vill vara fet. Det är jobbigt och svårt och varmt att vara fet.
Sagt och gjort!
Hösten 2012 tar jag hem en app på telefonen och med hjälp av den så går jag ner 20 kilo på 6 månader. Bara genom att räkna kalorier och inte stoppa i mig för många sådana.
Nu har det gått ett år sedan viktnedgången och jag har gått upp ca 5 kilo igen.
Jag känner mig fetare än någonsin och jag tänker att nu jäklar måste det ske något!!
Jag har 3-4 månader på mig att gå ner och bli snygg till sommaren.
Jag vet att jag kan.
Men det är nu själva grejen kommer. varför vill jag gå ner i vikt? varför är jag inte nöjd med hur jag ser ut? Jag vill ha de där kläderna och jag vill kunna ligga på en klippa vid havet utan att skämmas.
Vem har skapat mitt ideal? Varför måste jag skämmas?
Om man tittar på min kropp och tänker att jag är snart 50 år, jag har fött och ammat tre barn så har man sett värre saker i sitt liv!?
Varför avskyr jag mig själv så mycket? Kan jag inte bara se på mig själv och tänka just de sakerna som jag just beskrev att jag inte är någon ungdom längre och att jag börjar få en tantkropp.
Givetvis är det bra att gå ner i vikt för mitt knä och för mitt eget välmående men bara för att vara snygg? Frågan är hur snygg jag skulle bli?
Hur jag än håller på så kommer jag aldrig att se ut som 20 igen.
Vem har bestämt vad som är vackert och vad som är fult?
 |
| Typiskt mig att lägga ut en bild på mig själv i underkläder på internet! |
Så mycket ondska
Jag orkar nästan inte ta del av nyheterna längre.
Jag blir bara ledsen och deprimerad. Allt detta elände som sker överallt i världen.
Vad ska man ta sig till?
Regnskog som skövlas, barn i krig, mord och terror, utsläpp och arbetslöshet, homohat och eländes elände.
Här sitter jag i min lilla bubbla och undrar vad som händer med vår värld.
Vad kan man göra?
Inte en enda solskenshistoria i Aftonbladet i dag.
Jag orkar snart inte läsa längre.
Vilken värld kommer mina barnbarn att växa upp i?
Jag blir rädd. Jag undrar hur de som bestämmer tänker? Blir man maktgalen när man helt plötsligt får så mycket makt?
Vad ska man ta sig till?
Regnskog som skövlas, barn i krig, mord och terror, utsläpp och arbetslöshet, homohat och eländes elände.
Här sitter jag i min lilla bubbla och undrar vad som händer med vår värld.
Vad kan man göra?
Inte en enda solskenshistoria i Aftonbladet i dag.
Jag orkar snart inte läsa längre.
Vilken värld kommer mina barnbarn att växa upp i?
Jag blir rädd. Jag undrar hur de som bestämmer tänker? Blir man maktgalen när man helt plötsligt får så mycket makt?
Är jag dum i huvudet men jag fattar inte hur gubbarna som har makten tänker?
Kan ingen stoppa galningen i NordKorea t ex? Skall omvärlden bara se på hur han terroriserar sitt eget land? Tänk om han sitter på kammaren och snickrar atomvapen, vad skall vi göra sedan då?när han vill leka med dem?
Herregud! Det är ju fredag, jag borde sitta med en kopp kaffe och njuta, inte sitta och bli rädd. Men jag gör väl som jag brukar. Stänger ner tidningen och trallar en liten stump så har jag glömt eländet för en stund. Hur tänker du när du läser om allt hemskt som sker?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)