Äntligen måndag

I går började jag gräva lite i trädgården.

Rensade bland rosenbuskar och klippte bort runt min fina pion.

Jag planterade några Petunior i en kruka på trappen och jag satt i solen och bad till Gud eller högre makter.

I dag ringer Luddes läkare och då skall han bara säga att allt ser bra ut,

PUNKT!!

 

Ja, just ja!!!

Vi spelade ju Coronne också.

Gissa vem som vann??😜

 

 

 

 

 

 

Tallin

Äntligen skulle 50-åringarna få sin resa till Tallin ca 1 år för sent.

Men....bättre sent än bla bla bla....

En resa för att försöka tänka på något annat i 48 timmar.

Vi har haft det superbra.

Fint väder god mat och fina vänner.

 

 

 

 

 

 

En cysta på levern

I dag skall sonen på ultraljudsundersökning av levern.

De hittade en liten jävla cysta på den när han röntgades förra veckan och nu måste man kolla upp så att det bara är en cysta och ingenting annat.

Färgen försvann från sonens ansikte när han läste kallelsen. Det är hemskt att stå bredvid och inte kunna göra något.

I går var jag på jobbet men något sa åt mig att åka hem till sonen i fall läkaren ringde.

Och mycket riktigt, när jag klev in genom dörren stod sonen med telefonen i örat och räckte den till mig.

-Det är läkaren och han vill prata, sa han med tårar i ögonen.

Jag trodde att jorden skulle rämna under mig, att mina ben skulle vika sig och att all luft i rummet försvann.

Men man klarar det, man klarar att stå i telefonen och ta  emot ett sånt hemskt besked.

Fast nu skall vi inte måla faan på väggen. Är det bara en cysta så är den ofarlig, sa läkaren i går.

Det är en cysta!

Det ÄR en cysta!!!

-men om...ifall...tänk om...

HÅLL KÄFTEN!!!!

 

God morgon!

Det känns bättre i dag. Ångesten kramar inte mitt bröst så hårt och det går lättare att andas.

Lite mosig känner jag mig dock, antagligen för att jag tog en sömntablett igår.

Jag kände att jag behövde få sova en hel natt utan att vakna hela tiden, men jag vaknade ändå när Jonny kom hem mitt i natten.

Så i dag känner jag mig mosig, antagligen efter tabletten, som sagt.

Hoppas att det går över för i dag är det fredag och jag skall ha AW med jobbarkompisar.

Vi skall äta på RAGUSA tror jag, och då vill jag inte vara trött.

Jag jobbar mellan 8-12 och sedan skall jag åka hem och förbereda lite.

Vi blir nog inte så många men det kommer bli mysigt och trevligt ändå.

Jag mår bättre i dag, som sagt, och det känns skönt.

Det är fredag, solen skiner, gubben är hemma igen, jag skall ha AW, syrran kommer till mig i Hållen i morgon så detta kommer bli en bra helg känner jag.

Trevlig Helg önskar jag dig!

 

Jag är inte rädd längre!

Sedan jag var 18 år har jag levt med cancer. Min mamma blev sjuk då.

Sedan gick hon bort tre år senare.

När min far insjuknade och gick bort fem år senare trodde jag inte att livet kunde bli mer orättvist.

Jag bildade familj och har hela tiden levt med rädslan att få cancer och att jag skall dö innan mina barn blir vuxna.

Jag ville inte lämna dem när de har små och ibland kunde jag gråta på nätterna av rädsla att måsta lämna dem.

Så blir de vuxna och jag fyller femtio år.

Jag överlevde min mammas ålder och det kändes härligt.

Jag kanske får bli gammal i alla fall, tänkte jag på min födelsedag i augusti!

Så bli min son sjuk i den här helvetesjävladjukdomen bara två månader senare!!!

Men det var väl inte så det skulle bli!!

Då hade jag ju hellre tagit den själv, tusen gånger om. Jag är inte längre rädd, som jag varit i hela mitt liv, nu är jag SKRÄCKSLAGEN istället.

 

Tyck-synd-om...

Jaga tyck-synd-om-poäng!

Ja, det är kanske det en del av er tycker att jag gör när jag skriver om hur jag mår, här på bloggen.

När jag skriver om hur vilsen jag känner mig och när jag skriver om hur jävla ruttet jag mår av att ha ett barn som har cancer.

När jag skriver om hur livet suger just nu och att min enda önskan är att Luddes prover skall fortsätta vara bra och att hans cancer inte, aldrig någonsin, skall komma tillbaks.

Några av er kanske himlar med ögonen och tror att jag skriver för att ni skall tycka synd om mig, för att jag vill ha hela världens uppmärksamhet.

Jag skriver för att jag mår bra av att skriva ner mina känslor, och jag hoppas och tror att de flesta av er som klickat på länken till min blogg är mina vänner och att ni vill mig väl.

Att få ett litet hjärta och kanske en kommentar hjälper faktiskt. Det är läkande att skriva av sig och veta att någon som tycker om mig läser det jag skriver.

Jag känner att du är med mig och att du skickar goda tankar till Ludwig då.

Det är ju frivilligt att läsa min blogg, så läs inte om du mår dåligt.

Ingen mer än jag skulle vilja skriva om glada roliga saker istället för om detta, men just nu är detta det som  mitt liv handlar om och då är det svårt att skriva om något annat.

Kram!