torsdag 19 november 2026

Brev till min far

I dag är det trettiofyra år sedan du lämnade oss. Trettiofyra år är en lång tid, och ändå känns det ibland som om du fortfarande finns alldeles runt hörnet. För du har aldrig riktigt försvunnit. Du dyker upp lite överallt, i mina tankar, i samtal och i de mest oväntade situationer.

Dina skämt, dina uttryck och alla dina märkliga, kloka och ibland fullständigt obegripliga ordspråk lever vidare. Det är nästan märkligt hur många gånger jag fortfarande kommer på mig själv med att tänka: Just det, det där brukade pappa säga! Och det slår mig att det fortfarande, efter alla dessa år, dyker upp nya saker som du har sagt. Det verkar faktiskt inte finnas någon ände på din repertoar.

Jag har många gånger tänkt att jag och Anita borde sätta oss ner och samla alla dina uttryck, historier och pappaskämt i en bok. För tänk vilken skatt det skulle vara! Inte bara för oss, utan också för dina barnbarn och barnbarnsbarn. Så att de får lära känna en liten del av den fantastiska person du var och föra dina ord vidare till kommande generationer.

Du skulle nog utan större konkurrens kunna utses till ansiktet utåt för världens bästa – eller åtminstone mest ihärdiga – pappaskämt. Du hade en alldeles egen förmåga att hitta en ordvits i precis allt. Och ibland kom skämtet så oväntat att man inte visste om man skulle skratta eller bara sucka.

När jag var tonåring tyckte jag kanske inte alltid att det var lika fantastiskt. Tvärtom kunde jag skämmas över nästan allt du sa och gjorde. Det hör väl till att vara tonåring och ha en pappa som inte riktigt förstår när det är dags att vara tyst. Men tänk vad perspektivet förändras med åren. I dag skulle jag ge mycket för att få höra ännu ett av dina dåliga skämt, se ditt finurliga leende och få himla lite med ögonen åt dig en gång till.

Det är märkligt med tiden. Den går vidare, livet förändras och så mycket hinner hända. Människor kommer och går, nya generationer växer upp, men vissa människor lämnar avtryck som aldrig suddas ut. Du är en sådan människa, pappa.

Du finns kvar i våra berättelser, i våra skratt och i alla de där små ögonblicken när någon säger något som påminner om dig. På så sätt lever du vidare, inte bara i våra minnen utan också i allt det vi för vidare till dem som kommer efter oss.

Trettiofyra år har gått sedan du vandrade vidare, men du är fortfarande en självklar del av mitt liv. Jag saknar dig, jag tänker på dig och jag bär dig med mig.

Och pappa, om det nu finns en himmel, hoppas jag verkligen att du fortsätter dra dina skämt där uppe. För det vore ju synd om en sådan talang gick till spillo.

Du finns alltid i mitt hjärta. ❤️


Inga kommentarer: