Ungefär som när man tappar ett Duralexglas och splittret exploderar ut över hela golvet.
Jag försöker sopa upp bitarna, och nu sitter jag med klister och försöker laga mig själv bit för bit.
Jag försöker hitta rätt plats till alla trasiga bitar, men det är som att sitta i ett mörkt rum och bygga pussel med boxarhandskar på.
Dessutom kommer jag aldrig att kunna hitta alla bitar.
Inget kommer någonsin att bli som förr, jag kommer alltid att få leva med oron att mitt barn skall bli sjuk igen.
Den oro man känner när ens barn blir sjuk går inte att förklara.
Jag har begravit min mor, min far och min bror.
Det har varit fruktansvärt jobbigt och sorgligt, men det har inte varit någonting jämfört med vad jag nu går igenom.
Det gör fysiskt ont i mig när jag tänker på vad min son snart skall gå igenom.
Det är som om någon rispar mig på insidan med en kniv.
Jag blöder, jag förblöder men jag måste orka för hans skull.
När rädslan griper tag i mig kan jag inte andas. Då känns det som om alla inälvor skall sprängas ut ur min bröstkorg och att jag sakta kvävs.
Då måste jag blunda och försöka kravla mig upp ur gropen som jag befinner mig i.
Jag kommer upp tack vare min man och min fina familj.
Vi hjälper varandra att inte falla så djupt och om någon faller så hjälper vi varandra upp igen.
Jag önskar att jag snart skall få vakna upp från den här mardrömmen.
Snälla, säg att det bara är en mardröm!
