Mitt barn

Här ligger han, mitt barn, min yngsta son.

Han ligger trygg och mätt i min famn, ingenting kan göra honom illa.

Jag kunde skydda honom mot allt ont.... trodde jag.

Det gör ont att veta att jag inte kan göra något.

INGENTING!

En onsdag.

I dag är en onsdag mitt i veckan, mitt i livet, mitt i det värsta jag någonsin upplevt, mitt i ett helvete.

Men dagarna går. Tick tack, precis som vanligt. Eller inget är som vanligt alls.

Dagarna fylls av vanliga saker, handla, laga mat, åka till återvinningen, kolla på film.

Eftersom Ludwig skall bo här nu så måste vi göra plats för honom igen i vårt gästrum och som tur är så är Calle här och sprider glädje och energi.

Han skjutsar, städar, rensar och är som en frisk fläkt för oss alla.

I kväll skall vi alla gå på restaurang.

Det nya Koh Phangan valde Ludwig.

Mina fina, bästa och raraste kollegor har samlat pengar till oss så vi kan gå hela familjen. Jag, Jonny, Knut, Natasha, Carl, Agnes, Ludwig, Ida, Lars och Linda.

Men först måste jag köra skit till återvinningen, hemsjukvården kommer hit med medicin och hjälpmedel till Ludwig och hundarna skall få sig en promenad i solen.

Men ALLRA först skall vi käka våffelfrukost.

Kärlek till dig och ta hand om varandra.

Beskedet

med stort B.

I dag kom dagen som vi fruktat så.

Dagen då läkaren kallade in oss till SAMTALET.

Vi var alla rädda för det värsta och det värsta kom.

Inga fler behandlingar, inga cytostatikakurer hjälper, remiss till hemvård och senare hospis,

Nu skall vi carpa fucking diem!!

Dyrt att vara sjuk

Detta är parkeringsfakturan för de senaste veckornas parkerande på sjukhuset.

Detta PLUS en bot på 800kr. Plus det Jonny har parkerat för. 

Vem har sagt att det skall vara lätt att leva?

Tycker att det är vansinne att det skall vara så dyrt att hälsa på sina sjuka nära och kära. 

Parkeringen skall väl ändå inte vara en issue kan man tycka....

Skall man dessutom gå till cafeterian och köpa sig kaffe och en macka så kostar det minst 100kr/dag.

Att en cafeteria i anslutning till onkologen tar hutpriser är inte heller ok, tycker jag. 

Fikabubbel

Jag beställde denna på Vinotekets hemsida.

Undrar om det blir hiss eller diss?

Det skall bli spännande att prova.

XL vrs XL

Var på Lager 157 i går tillsammans med man och son.

Jonny hittade en snygg tröja, ett par byxor och ett par jeans.

Hans jeans var i storlek XL och de var i Waist 38.

Jag gick över till damavdelningen för att hitta ett par vita jeans till våren och sommaren.

Till min lycka fanns de i storlek XL.

Men när jag höll upp dem framför mig såg de fasligt små ut.

Det visade sig att damjeansens XL var waist 33.

Det skiljer alltså fem storlekar på herr och dam jeansen i ” samma” storlek.

Waist 33 tycker inte jag är XL.

Fuck klädindustrin, modeindustrin och kroppsideal.

Jag gick hem och beställde ett par från nätet i stället.

Dress like Marie har fina kläder för runda former.

Det var då det...

Detta foto är taget på Getaway Rockfetival i Gävle för snart 10 år sedan.

Ser du vad lycklig jag är.

Solen skiner, bra musik, roliga människor, lite småfull.

Kommer jag någonsin skratta så här igen?

Kommer jag någonsin vara så lycklig och bekymmerfri igen?

Arbetshelg

Medan jag och Ludwig har åkt fram och tillbaka till sjukhuset hela helgen så har Calle och Jonny fixat hemma.

Calle har lagt ”mur” på våra snuttväggar som sticker ut och Jonny har lagt kakel över diskbänken.

Det har varit superrörigt hemma och gipsdammet ligger som ett jämt lager på precis allt där hemma nu.

Men det blir bra.

Jag är jättenöjd.

Före

Efter

Nu är det bara resten kvar.

Att städa.

Det blir väl gjort så småningom, mellan sjukhusbesöken.

Ett stort tack till Calle som hjälpte till hela helgen.

Du får en stjärna i himmelen. Utan dig hade ni aldrig hunnit så mycket.

Hoppas

Hoppas att Ludwig får komma hem i morgon.

Hoppas att alla värden är ok.

Hoppas att läkaren har bra besked att komma med.

Jag kan inte sova, trots att jag tagit Propavan och trots att jag är så trött att ögonen går i kors.

Allt jag kan göra är att ligga här och hoppas.

Äntligen

Till helgen skall vi få iordning på vårt kök..... äntligen.

Det är ju bara fyra år sedan vi flyttade in och renoverade... haha.

Men det bidde aldrig riktigt färdigt, och med allt som varit de senaste åren så har inte riktigt orken och inspirationen infunnit sig till att gör det helt färdigt.

Men med familjens hjälp så kan det äntligen bli klart.

Man mår ju inte bra av att gå och ha måsten hängande över sig heller.

Så nu tar vi tag i det, även fast vi inte riktigt orkar.

Det blir också en helg när familjen är tillsammans och det gillar jag.