I går kom analysen av Draken, tumören som satt i min sons kropp.
Det var, som de trodde, en elakartad tumör.
Den var fin, inkapslad och hade inte hunnit tränga ur väggarna med några metastaser ännu.
Operationen gick bra och de kunde ta ut den hel och fin.
Nu skulle man kunna säga att Ludde är botad, men eftersom denna cancerform är av det långsamtväxande slaget så kommer han att få äta ett slags cellgift i ca två år och äta hormoner lika länge.
Han kommer att få gå på kontroller var tredje månad till en början och sedan en gång per år i tio år.
Det tar tio år innan han blir friskförklarad från denna skit.
Det har alltså gått bra, så bra som det bara kan gå med en sådan diagnos.
Jag blir ändå arg och ledsen att det har drabbat min son.
Lättad förstås att det ser så bra ut, men ledsen över att det kan poppa upp fler tumörer och att han måste äta den där starka medicinen med en lista på biverkningar som är lika lång som inlandsbanan.
En ung kille skall inte behöva hålla på med detta!!
Det känns orättvist, så djävla orättvist.
Det är tur att man inte vet vad som komma skall här i livet.
