Det är inte alltid helt enkelt att leva sitt liv. Jag har aldrig tänkt att jag inte vill leva, men jag tycker ibland att vissa ( läs jag) har fått mycket krångligare väg att vandra än andra.
Min väg har kantats av många sorger. Jag har tidigt förlorar många som jag älskar och det har varit svårt att acceptera. Det har många gånger känts väldigt orättvist att jag måste klara av så mycket sorg hela tiden. Många som jag känner har fortfarande kvar sina föräldrar t ex. Mina har inte funnits på över 30 år. Hur känns det att vara vuxen och fortfarande ha en mamma att ringa till, rådfråga eller bara umgås med? Vilken relation skulle jag haft med min mamma och pappa om de fortfarande fått leva?
Men istället för att grotta ned mig i sorgen och saknaden så försöker jag leva mitt liv. Leva och vara tacksam över att jag får leva mitt liv. Mina föräldrar, min bror och min son vill att jag lever det liv jag har fått och att jag gör det fullt ut, det är jag övertygad om.
Jag fyller 57 år i år, lika gammal som min pappa var när han gick bort, 10 år äldre än min bror fick bli, 8 år äldre än min mamma och 33 år äldre än min son.
Detta är jag tacksam för varje dag. Även om jag skulle ha bytt med Ludwig alla dar i veckan. Låtit honom fått sitt liv istället för jag mitt. Men nu funkar det inte så och då måste jag göra det bästa av det jag har kvar, och det är att leva.
Jag fylls ibland av eufori över det liv jag faktiskt har. En fantastisk man, två fantastiska söner, en fantastisk svärdotter och snart ett barnbarn. Min kärleksfulla och fina syster som alltid finns för mig och mina vänner.
Jag lever inget spännande liv, men jag har aldrig sökt kickar i livet. Livet kickar mig utan att jag ber om det och det räcker gott för mig. Jag är förunnad att ha ett liv i stan och ett på landet, det bästa av två världar. Sedan jag ”slutade” jobba så mår jag så himla bra. Att själv få bestämma när jag vill jobba och inte är så jävla lyxigt. Att välja att leva mitt liv är det bästa jag kan göra. Då menar jag inte att välja mellan leva eller dö, utan att välja mellan leva och LEVA! Förstår du vad jag menar då? Vissa går liksom bara runt och lever utan att leva.
Jag säger som Ronja Rövardotter: -Jag känner livet i mig.
Vi måste försöka leva det bästa liv vi kan medan vi fortfarande kan, för sedan dör vi och då kommer vi vara döda jättelänge. Livet är en grisblink och döden är för evigt.
Tänk på det i dag när du känner hur jobbet, ungarna, gubben, vintern och snön håller på att kväva dig. Tänk på hur lycklig du är över att du får leva och uppleva detta just i dag…
