I dag skall han ringa...

Han, den där ortopeden alltså.
Har ingen aning om vad jag skall säga eller hur jag mår. Antagligen är det väl slut här nu då.
Ja, jag mår lite bättre av medicin och kortison och jag har börjat att att gå ner i vikt.
Vad mer skall vi snacka om då?
Han kommer bli nöjd av att jag "mår bra" nu och sedan fortsätter han sitt liv på Ortopedhuset i Stockholm och jag fortsätter som vanligt här hemma.
Jag skulle vilja ha med mig några frågor till honom när han ringer, men jag har inga.
Jo förresten!
* Kan jag få kortisonspruta på min vårdcentral om jag skulle behöva en till om några månader?
* Hur länge kan jag äta min medicin utan att pajja mage och lever?
* Berätta igen varför han inte vill operera mitt knä just nu.
* Tillhör jag Stockholms landsting nu eller hör jag fortfarande till Uppsala när jag valde att ta bort mig från kön här för att få hjälp i Stockholm?
Äh! Varför är jag alltid så skraj för läkare? De finns ju här för att hjälpa mig, men jag känner alltid att det är jag som är fjantig och att de tycker att jag stör och tar upp deras dyrbara tid med skitsnack.
Jag känner aldrig att jag får en läkare som lyssnar. Man skall beta och kunna mycket själv om vården för att få den rätta hjälpen. Man skall inte tro att det bara är att ringa sin vårdcebtral och sedan får man den allra bästa hjälp som landstinget har att erbjuda.
Nä, man skall veta vad man vill och vilken hjälp man vill ha och sina rättigheter annars hamnar man mellan stolarna direkt.
Ta min son t ex. Han ringde till VC för några månader sedan för att han var orolig över att han skakar så hemskt. De tog några prover och sedan har de inte hört av sig. Nähä!? Proverna kanske inte visade något allvarligt men "ungen" har ju inte slutat skaka för det. De har ju inte hittat orsaken till detta och ändå låter de honom gå bara. Inte lätt för en 19- åring att ligga på och tjata. För honom var det ett stort steg att ringa och få en läkartid och gå dit.
Han fyller snart 20 år. Skall JAG ringa och tjata på vårdcentralen och fråga vad som händer med honom. Han är ju myndig och vuxen. Hur skulle du göra om det var din son?
Jag blir upprörd.
Jag kan knappt snacka för mig själv men för min son skulle jag kunna göra det men då känner jag att jag lägger mig i. Det är svårt att släppa taget när de blir vuxna. Skall jag släppa taget när det gäller detta eller skall jag vara en jobbig morsa. Får de ens snacka om honom med mig?
Ja ja. Det är som det är.
Nu skall jag käka frukost och dra till arbetet. Försöka att klara ännu en dag utan mackor och smöriga mellanmål.
Ha de!