Allt påminner min om Håkansta, där jag tillbringade alla somrar under hela min uppväxt.
Solen, fåglarnas kvitter, lukterna, trädens sus ja, allt tar mig tillbaka till somrarna från min barndom.
Jag blev så euforisk nyss att jag slängde mig upp på hojjen och tog en repa runt byn.
Jag ville insupa precis allt samtidigt.
Nu sitter jag och lyssnar på Koltrasten och en traktor långt bort i fjärran.
Jag saknar alla de mina som fanns då. Mina föräldrar, min kusin, farmor och framför allt farfar.
Han som lärde mig att fiska och tälja.
Farfar väckte mig tidigt för att åka till sjön och ta upp näten. Jag minns hur jag satt i båten och såg öring efter öring komma över relingen. Han gav mig en vass morakniv och lärde mig rensa fisken fast jag inte var äldre än sex, sju år.
Jag minns hur jag och Lotta lekte. Hur vi byggde koja i skogen, när vi lekte vid Storsten hela dagen tills farmor hämtade oss.
Vi lärde oss att simma i Storsjön fast det bara var 12 grader varmt i vattnet. Vi hoppade mellan komockorna i hagen och fick koskit mellan tårna när de gick sönder.
Nästan varje dag gick vi upp till Hembygdsgården och skrev våra namn igästboken. Det står nog Maggan och Eva-Lotta hundratals gånger i böckerna från tidigt 70-tal.
Nu sitter jag i min egna trädgård och upplever allt detta igen.
Jag känner mig förunnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar