Då satt jag för mig själv i solen i trädgården och tänkte.
Jag tänkte att allt hade blivit så bra ändå.
Min rädsla när barnen var små, rädsla över att få cancer och lämna dem alldeles för tidigt.
Jag satt och tänkte på att jag var så lycklig. Jag fick fylla femtio år och all min skräck var borta.
Jag förstod då att jag nog kommer att bli gammal ändå och att jag inte kommer att dö ung.
Jag var så lycklig, så lycklig.
Inte visste jag då vad mitt femtioförsta år skulle ha i sitt sköte.
Tur är väl att man inte vet vad som komma skall.
Nu önskar jag inget annat än att det var jag som hade fått dessa tumörer istället för min son.
Man skall akta sig för vad man önskar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar