Inte för att jag gjorde så mycket med kroppen, men den psykiska press som man just nu är utsatt för är svår att bära.
Att se den man älskar lida så som Ludwig gör är ohanterbart.
Jag vill bara svepa en filt om honom och springa bort, långt bort där ingen cancer finns, ingen smärta och oro.
Det är svårt att förklara hur det känns, att det faktiskt gör fysiskt ont på mig med när jag ser honom lida så.
Jag har gråtit så många tårar att man kan tro att jag inte skall ha några kvar, men en mors tårar verkar aldrig ta slut.
Mitt i allt detta har jag också ett arbete att sköta. Försäkringskassan kan inte se varför jag inte skall orka jobba 100%.
De tycker att jag borde bli friskare och friskare medan min son bara blir sjukare och sjukare. En ekvation som inte jag får hop.
Men det är bara att bita ihop, äta antidepresiv medicin, ta en lugnade tablett och gå till arbetet.
HÄPP!
#fuckcancer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar