Fredag den 13:e

I dag blir det en bra dag, det känner jag på mig.

Lars fyller år och kommer hit , till moster på födelsedagsmiddag.

I kväll kommer syster och måg hit.

Mysig fredagskväll med ungdomarna och syster.

Inget otur med det inte.

Snart skall jag ut med bilen och göra några ärenden.

Paket och tårta skall inhandlas t ex.

Grattis till 23-åringen.

Nu och då

Om tre månader fyller jag 50 år.

Jag känner mig inte så gammal. Hur ska man vara när man är 50 år?

Man skall väl bara fortsätta vara sig själv, tänker jag.

Jag har inte så många tvångstankar kring min ålder men visst nojjar jag ibland.

T ex när man skall gå ut på krogen, då kan jag tänka att jag är alldeles för gammal. Jag tror att folk tror att jag är en sån där äckeltant som är ute och flirtar med småkillar. När jag egentligen bara vill hänga, ta en öl och snacka lite med folk.

Kläder är också svårt. Skall jag börja använda plisserad kjol och knytblus nu?

Hur skall man sminka sig? Vilka smycken kan man ha? Skall jag ta fram mammas pärlcollier kanske?

Haha! Nä, det är klart att jag skall fortsätta vara bara Maggan utan att ändra på mig. Men tankarna finns ju där.

Hittade en bild på min farmor från hennes 50-års dag.

Tror hon var född 1905 så detta är väl 1955 då, antar jag.

Jag vill ju tro att jag ser lite yngre ut nu än vad hon gjorde då.

En fråga

Jag fick en fråga härom dagen.

En fråga som jag aldrig någonsin fått på nästan trettio år.

Det är nämligen snart trettio år sedan min mor gick bort.

På alla dessa år har aldrig någon frågat mig om min vardag förändrades när hon gick bort.

Jag behövde inte tänka innan jag svarade nej.

Nej, mitt liv förändrades inte nämnvärt när min mor gick bort i cancer då 1987.

Fastän jag bara var 21 år så gjorde det faktiskt inte det.

Jag levde redan mitt liv och jag hade varit självständig i många, många år.

Frågan och svaret har fått mig att tänka mycket på min mor den senaste tiden.

Hur kommer det sig att det var så?

En 21-årig tjej borde ju vara väldigt tajt med sin mamma? Eller?

Jag har en 21-årig son här hemma och vi snackar ju om allting hela tiden.

Om jag skulle gå bort nu så tror jag nog att alla mina söners vardag skulle förändras.

Jag vill tro det i alla fall.

Men hur kommer det sig att jag inte känner att jag kände min mamma?

Det kan jag ju fundera över men jag kommer knappast hitta något svar på den frågan.

Det gör mig lite ledsen.

Vem var min mamma? Vad tänkte hon på? Vad kände hon?

Sådana tankar har jag så här på torsdagsförmiddagen.

Vad tänker du på då?

Mössor

Jag måste verkligen lära mig att sticka något annat snart.

Man kan nog endast använda SÅ många mössor.

Om jag har tur...

Så sa hon som har hand om operationskön.

Om jag har tur så får jag min operation innan sommaren.

Annars får jag vänta till hösten.

Hon kunde inte säga hur lång tid det tar eftersom det knappt finns vårdplatser.

Förra veckan skulle de göra fem knäoperationer, men eftersom det inte finns plats på avdelningarna så kunde de bara göra tre.

Jag får snällt vänta på min tur.

Läkaren bedömde inte att just jag skulle få någon förtur.

Det gissade jag nästan, eftersom alla som står i kön för ett nytt knä har väl lika ont.

Gissar jag.

Jaha!

Min fest får vänta. Allt får vänta.

Det är det enda jag gör nu.

Väntar.

Tjipp tjopp!

Tack för besöket

Hanna och Leon kom och förgyllde min dag.

Tack för det!

Leon fick sin mössa som jag stickat åt honom.

Söt va?

Det är någe jävla fel med bloggen...

... Jag kan knappt uppdatera den och jag kan inte dela mina inlägg på FB.

Det står att min blogg inte finns.

MEN DET GÖR  DEN VISST DET!!

Å inte har någon ringt från ortopedmottagningen heller.

Varmt är det också....

Inte min dag i dag.

Å nu flög det in en geting....

Sommar med Ernst

Sitter och glor på gamla repriser av Ernst på SVT play.

Jag blir inspirerad av honom. Det är många som irriterar sig på honom, men inte jag.

Jag tycker att han ger inspiration. Allt han gör är inte vackert, en del saker är ju rent av skitfula, men det spelar ingen roll för i det stora hela så får man en massa idéer av honom.

Nu håller jag på och kollar på det första avsnittet från 2008.

Män som irriterar sig på Ernst är bara fåniga, tycker jag. Det visar bara hur hotade de känner sig av hans avslappnade attityd till könsroller osv.

En man som kan sy och laga mat, duka och hänga upp gardiner. 

Dessutom skall han gå barfota överallt med sina brunbrända fötter..... Nä, då blir våra gubbar irriterade och stänger av tv:n.

Fast inte min gubbe, han är mer som jag. Kollar gärna på Ernst program, köper inte allt han gör men låter sig inspireras.

Om jag hade ett gammalt hus som skulle renoveras så skulle jag lita mest på Ernst av alla som inreder på tv. 

Måndag

I dag lämnade vi vårt kära Hållen.

Den här veckan skall Jonny jobba i Kista och sedan åka till Luleå.

Knut kommer på middag i veckan och på fredag kommer syrran hit.

På lördag är det ännu en 50-årsfest.

Som det ser ut nu kommer vi inte tillbaks ut förrän den 4 juni.

I morgon skall Anna från Ackis ringa till mig och berätta om jag får operera mig inom snar framtid.

Hoppas hoppas hoppas!

Håll tummarna för mig nu!!!

I kväll blir det tv-soffan fast egentligen skulle jag vilja gå på kvällspromenad i den ljumma kvällen.

Hatar att jag inte kan röra på mig.

Trädet utanför balkongen har slagit ut i helgen, medan vi varit borta.

Sommaren har kommit till Uppsala nu.

Över 100

Nu väger jag över hundra kilo igen.

Jag som lovade mig själv att aldrig aldrig hamna här igen.

Varför blev det så här?

Jag vet ju varför iofs. Äter för mycket och rör mig för lite.

Energi ut och in.

Jag vet!

Men jag menar: varför tillåter jag det?

I dag är det måndag.

I dag är en ny dag.

I dag kan jag bli sockerfri igen och i dag kan jag börja ta en dag i taget...

... igen.

Hundra kilo.

Fuck!

Förra våren var jag nere i 85 kg.

Jag kan komma dit igen om jag bara ger mig faan på det.

Men jag skall orka också.

Varför kan jag inte vara en av dessa som går ner i vikt när jag mår dåligt!

Jag hade bestämt att jag skulle vara nere mot 70 kg den här sommaren men så tappar man greppet och "unnar" sig både hit och dit, både nu och då och då blir det så här.

Skit, skit, skit!!

Min man är en klen tröst i allt det här för han älskar mig som jag är och tycker alltid att jag är lika fin. Fina han!

Man kan aldrig gå ner i vikt för någon annans skull, utan bara för sin egens.

Så jag måste bestämma mig varför jag vill bli smalare.

Varför detta är så viktigt för mig.

Nummer ett är ju mitt knä förstås. Jag har ondare nu än någonsin och det måste ju bero på min viktökning det sista halvåret.

Men jag är så trött på att alltid tänka på vad jag stoppar i munnen.

Jag har bantat i 25 år.

Gått upp och ner, upp och ner i tjugofem år. Inte undra på att min kropp är förstörd.

Den har ingen aning hur den skall funger,

Svält och moffa om vartannat sedan 1990.

Jag har provat LCHF, 5:2, Viktväktarna, kaloriapp bara sedan 2012.

Jag har säkert förstört all metabolism jag har i den här kroppen.

Min läkare tror att jag väger 90 kilo och det tyckte han var för mycket och nu väger jag över hundra, lagom till min knäoperation.

Jävla skit!

Att sitta helt still hela dagarna, samt vara mitt i klimakteriet gör inte viktminskning lättare direkt.

Men det är väl " bara" att ta tag i problemet...

...igen...