onsdag 9 mars 2016

Den 2 mars

För sju dagar sedan var jag lika gammal som min mamma var när hon gick bort. Alltså den 2 mars 2016.
Jag vet att det är lite makabert att räkna ut en sådan sak, men av någon anledning kom det över mig när vi satt och planerade lite vad vi skall göra den dag jag fyller 50 år.
Min mamma fick aldrig upp leva sin 50 årsdag.
Fredagen den 3:e juni 1988, när hon skulle ha haft en stor 50 årsfest så hade vi urnsättningen istället.
Jag var 21 år och förstod väl att min mor var ung, men nu känns det ännu mer påtagligt hur ung hon var.
Jag känner mig inte redo att lämna mitt liv ännu. Jag vill bli gammal och få barnbarn. Det ville säkert hon med.
Min mamma hann bara att få ett barnbarn innan hon gick bort. Efteråt kom det sju till.
Nästa år har hon varit död  i 30 år och det känns helt overkligt att det gått så lång tid. Jag kommer ihåg kvällen hon gick bort och ibland , när någon vill lyssna, kan jag fortfarande berätta lika detaljerat som om allt skedde igår.
Jag kommer ihåg allt glasklart.
Någon gång i veckan, när jag åker upp till Östersund, skall jag åka upp på graven och prata lite med henne.




tisdag 8 mars 2016

Stockholm VRS Norrland

Satt bredvid några snubbar på Food Court i dag. De sa att de läst en undersökning som visar att människor i Norrland väljer att ta "den där extra dagen" hemma efter de varit sjuka. Det gör man i mindre utsträckning i Stockholm, visade undersökningen och nu skulle det tillsättas en utredning som skall ta reda på varför det är så?
Den äldsta (jag gissar på chefen) sa då, jag citerar "Det behövs väl för faan ingen utredning till detta! Det är väl självklart varför det är så. I Stockholm trivs människor och de har bra jobb. I Norrland mår folk dåligt och har hemska och tråkiga jobb. Det är väl klart att de tar en extra dag hemma då".
Ja, vad säger man!?


Packa kappsäcken

Om två dygn tar jag tåget till Östersund.
Hur kallt är det där uppe då, ska man ta fram täckjackan igen?
Vilka skor skall jag ta på mig?
Behövs det mössa och vantar?
Vad har jag för kläder att sätta på mig? Nu när jag har gått upp i vikt igen så har min garderob inte samma utbud som för ett halvår sedan.
Jag får försöka trolla med knäna helt enkelt. Eller så åker jag upp på Gränby och ser vad de har för skoj där uppe då?
Såg att jag fick rabattkuponger på både DEA och Kapp Ahl med posten i går så jag kanske kan hitta mig något snyggt kanske?
Måste hämta ut min tågbiljett också. Jag valde pappersbiljett eftersom e-biljetterna inte alltid funkar som de skall.
Jonny höll på att bli kvar i Uppsala sist han provade en sms-biljett som aldrig kom. Konduktören lät honom stanna på tåget bara för att vara sjysst. Då kunde han ändå visa att den var betald och allt men själva biljetten ville inte komma. Det har ju med telefonbolaget att göra, inte SJ.
Så, nä, det fick bli en vanlig, hederlig pappersbiljett på torsdag.
Det blir väl lite restaurangbesök när jag kommer upp och någon pub kanske?
Någonstans mitt emellan flådiga galaklänningar och mysbyxor blir väl bra :)
Jag skall börja packa när jag kommer hem från Gränby.
Ha en bra tisdag!
Kram hela da´n!



måndag 7 mars 2016

God Morgon!

En ny vecka börjar nu, efter en blodig natt.
När jag äter mina starka tabletter på kvällen så drömmer jag ofta om död, blod och hemskheter. Jag drömmer värre än den värsta skräckfilmen.
Men nu är drömmen borta och jag sitter här i köket med en kopp kaffe. Jonny gör sig redo att åka till Kista och tjäna lite pengar. Tur att någon av oss gör det.
Själv skall jag ha en lugn morgon och sedan skall jag ge mig ut på cykeln. Nu är vägarna snö och isfria, då törs jag ge mig ut på dem igen.
Det var några månader sedan jag cyklade nu och det skall bli riktigt skönt. Jag skall cykla förbi jobbet och säga hej och sedan ta en tur runt Årsta för att se hur mina ben funkar.
Mitt knä är just nu katastrofdåligt, är riktigt orolig hur det skall gå att åka till Östersund på torsdag faktiskt.
Jonnys 50 årsdag tog knäcken på mig. Att halta runt och vara värdinna är ingen bra idé när man har ett utslitet knä, men jag trodde inte att en kväll skulle spela så stor roll...
...men det gjorde det!
Det är lätt att vara efterklok.
Jag har haft ont i mitt knä så länge nu men ändå glömmer jag bort att jag inte skall göra vissa saker. Det har nog med acceptans att göra. Jag vägrar helt enkelt acceptera att jag har ett trasigt knä, att jag inte kan göra de mest självklara rörelser längre. Att på min 49-åriga kropp sitter ett knä som tillhör Agda 98 år. DET är inte lätt att acceptera.
Men snart är detta knä ett minne blott och då, mina vänner, skall jag promenera. Du anar inte vad jag saknar att kunna promenera.
I fotriktiga skor skall jag se mig om i världen.Jag gråter av bara tanken.
Men i dag skall jag i alla fall ge mig ut på cykeln för första gången sedan början av november, tror jag.
Det skall bli skönt med lite frisk luft i lungorna.
Kram hela dan!
Nu har jag hittat fler sådana här kaffekoppar.
De finns att köpa på Bönor&Blad uppe på
Gränby Centrum.

söndag 6 mars 2016

Vasalopp och dop

Vaknade i Hållen lagom till startskottet gick för Vasaloppet.
Kaffe och frukost framför tv:n innan det var dags att packa ihop oss och åka till stan.
Kl 13.30 var det dags för dop i Ga: Uppsala kyrka.
Lilla Leon välkomnades in i församlingen.
Sedan tårta i församlingsgården.
Tack Hanna och Mogge för ett vackert dop.
Nu sitter vi och väntar på att vi skall bli hungriga igen.
Kl 17.30 har vi beställt bord på Java.
Asiatisk buffé till middag i dag alltså.

lördag 5 mars 2016

Ångest eller njuta? That´s the question?

Vaknade jättesent. kl 10.00!!
Druckit kaffe, käkat frulle och nu väntar jag på att få lite varmvatten så att jag kan duscha.
Klockan är över 12 och jag sitter fortfarande i pyjamas!
Försöker njuta av det, men får mest ångest. Du vet, jag och sova är ingen bra kombo. Få alltid dåligt samvete när jag är trött och lat. Fina flickor sover inte, eller något sådant. Jag vet inte? Jag får snart prata med en psykolog om det där.
Jag har ingenting att göra i dag, inga måsten och ändå mår jag dåligt över att jag bara sitter här. Mitt onda knä gör att jag inte ens kan ta en lite promenad och ÄNDÅ mår jag dåligt?!
Det är inte ens vackert väder ute. Gråmulet och töslask. Jag borde bara kunna njuta av att sitta inne i pyjamas hela dagen, eller hur?
Kan någon förklara detta för mig!
Vad är det för allvarligt fel på min hjärna?
Jag har ju faktiskt lagt köttet i marinad och slarvat med dammsugaren i köket, men det är tydligen inte bra nog för mig själv.
I bland är hjärnan både klok och dum på samma gång. Det är som om det sitter en ängel och en djävul på mig, en på varje axel. Djävulen ger mig dåligt samvete och ängeln säger åt mig att det är ok.
Nu är det bara upp till mig vem jag skall lyssna på?
Ängeln förstås, säger du då.
Ja, om det bara vore så enkelt.


fredag 4 mars 2016

Två år sedan.

I två år har vi haft vårt hus här i den lilla byn Hållen i Norduppland.
I två år har vi njutit varje sekund vi kunnat vara här. Här ute står tiden stilla och här ute kan vi verkligen vila.
I vårt lilla hus på landet kan vi samla våra tankar och njuta av varandra på ett sätt som vi inte hinner med i stan.
Det är två år sedan vi flyttade in här och det är fortfarande lika glädjefyllt att åka hit. Jag har längtat i hela mitt vuxna liv efter ett sommarhus, ett fritidshus, ett ställe dit man kan åka och bara vara.
Bo Kaspers orkester gör en låt som heter "Semester" och när jag lyssnade på den förr, kunde jag bara i min vildaste fantasi tänka att jag skulle få "ett eget hus på landet dit ingen telefon kan nå, ett glas som klirrar, grogg i handen å jag kan svära på, att det här är nog så nära himlen som vi kommer nå."
Varje gång jag kommer hit förundras jag över hur tyst det är och hur lugn jag blir när jag går omkring bland mina gamla saker.
Jag tänker mycket på min mamma när jag är här ute. Jag tänker att hon skulle ha älskat det här huset med alla dessa gamla, fina saker.
Morfars skåp, mormors kryddburkar, de gamla matsalsmöblerna och alla rosablommiga detaljer som finns överallt.
Detta är det sommarhus som hon själv aldrig fick och därför hoppas jag att hon är med mig här ute och att hon tycker om hur det ser ut här.
Två år och fortfarande fylls jag av ett lyckorus av att detta är vårt egna hus.
När man varit i botten ekonomiskt och trott att detta bara är för andra, inte mig så finns det ingen känsla som kan beskriva den lycka jag känner när jag kommer hit.
Det är ungefär som när man blev förälder första gången och man satt och smakade på ordet mamma, tittade på det knytet och översköljdes av ett lyckorus som man inte känt förut.
Hus och barn är givetvis inte detsamma men bara så att du får ett hum om den lycka jag känner när jag kommer hit.
Snart skall jag göra lite lunch till gubben och mig. I dag blir det ärtsoppa innan vi ger oss iväg på vår lilla utflykt till först Tolbo, för att köpa kött och sedan Tobo för att köpa ett glas. Jag skall även köpa en dunk vin på ICA i Edvalla, som jag beställde i tisdags. Sjysst med ett utlämningsställe i närheten så att man slipper åka ända till Tierp eller Skutskär för att få sig ett glas rött till kvällens entrecôte.
Livet på landet är inte helt fel.
Kollar man på de här bilderna kan man ju längta ihjäl sig till sommaren!!