Fikabubbel

Jag beställde denna på Vinotekets hemsida.

Undrar om det blir hiss eller diss?

Det skall bli spännande att prova.

XL vrs XL

Var på Lager 157 i går tillsammans med man och son.

Jonny hittade en snygg tröja, ett par byxor och ett par jeans.

Hans jeans var i storlek XL och de var i Waist 38.

Jag gick över till damavdelningen för att hitta ett par vita jeans till våren och sommaren.

Till min lycka fanns de i storlek XL.

Men när jag höll upp dem framför mig såg de fasligt små ut.

Det visade sig att damjeansens XL var waist 33.

Det skiljer alltså fem storlekar på herr och dam jeansen i ” samma” storlek.

Waist 33 tycker inte jag är XL.

Fuck klädindustrin, modeindustrin och kroppsideal.

Jag gick hem och beställde ett par från nätet i stället.

Dress like Marie har fina kläder för runda former.

Det var då det...

Detta foto är taget på Getaway Rockfetival i Gävle för snart 10 år sedan.

Ser du vad lycklig jag är.

Solen skiner, bra musik, roliga människor, lite småfull.

Kommer jag någonsin skratta så här igen?

Kommer jag någonsin vara så lycklig och bekymmerfri igen?

Arbetshelg

Medan jag och Ludwig har åkt fram och tillbaka till sjukhuset hela helgen så har Calle och Jonny fixat hemma.

Calle har lagt ”mur” på våra snuttväggar som sticker ut och Jonny har lagt kakel över diskbänken.

Det har varit superrörigt hemma och gipsdammet ligger som ett jämt lager på precis allt där hemma nu.

Men det blir bra.

Jag är jättenöjd.

Före

Efter

Nu är det bara resten kvar.

Att städa.

Det blir väl gjort så småningom, mellan sjukhusbesöken.

Ett stort tack till Calle som hjälpte till hela helgen.

Du får en stjärna i himmelen. Utan dig hade ni aldrig hunnit så mycket.

Hoppas

Hoppas att Ludwig får komma hem i morgon.

Hoppas att alla värden är ok.

Hoppas att läkaren har bra besked att komma med.

Jag kan inte sova, trots att jag tagit Propavan och trots att jag är så trött att ögonen går i kors.

Allt jag kan göra är att ligga här och hoppas.

Äntligen

Till helgen skall vi få iordning på vårt kök..... äntligen.

Det är ju bara fyra år sedan vi flyttade in och renoverade... haha.

Men det bidde aldrig riktigt färdigt, och med allt som varit de senaste åren så har inte riktigt orken och inspirationen infunnit sig till att gör det helt färdigt.

Men med familjens hjälp så kan det äntligen bli klart.

Man mår ju inte bra av att gå och ha måsten hängande över sig heller.

Så nu tar vi tag i det, även fast vi inte riktigt orkar.

Det blir också en helg när familjen är tillsammans och det gillar jag.

En ny vecka

Efter denna helg är det nu redan måndag. Inte blev det mycket vila i helgen inte.

Inte för att jag gjorde så mycket med kroppen, men den psykiska press som man just nu är utsatt för är svår att bära.

Att se den man älskar lida så som Ludwig gör är ohanterbart.

Jag vill bara svepa en filt om honom och springa bort, långt bort där ingen cancer finns, ingen smärta och oro.

Det är svårt att förklara hur det känns, att det faktiskt gör fysiskt ont på mig med när jag ser honom lida så.

Jag har gråtit så många tårar att man kan tro att jag inte skall ha några kvar, men en mors tårar verkar aldrig ta slut.

Mitt i allt detta har jag också ett arbete att sköta. Försäkringskassan kan inte se varför jag inte skall orka jobba 100%. 

De tycker att jag borde bli friskare och friskare medan min son bara blir sjukare och sjukare. En ekvation som inte jag får hop.

Men det är bara att bita ihop, äta antidepresiv medicin, ta en lugnade tablett och gå till arbetet.

HÄPP!

#fuckcancer