Jag älskar sommaren. Ljuset, doften av nyklippt gräs, ljumma kvällar och hav som glittrar i solen. Allt det där som borde fylla hjärtat med glädje.
Men sommaren bär också på något annat. Den bär minnet av den sista sommaren med Ludwig. Sommaren 2019. Sommaren då dagarna inte handlade om bad, utflykter eller grillkvällar. De handlade om Hospice. Om sjukhusrum. Om att se den man älskar mest bli lite svagare för varje dag. Om att hoppas fast man visste. Om att försöka fånga ögonblick som redan höll på att glida ur händerna. Det var en sommar som egentligen aldrig blev någon sommar för mig. Och den lever fortfarande kvar.
Varje gång björkarna slår ut. Varje gång syrenerna blommar. Varje gång den varma vinden smeker kinden eller en humla surrar förbi. Allt det vackra bär också på ett minne. Naturen minns inte, men min kropp gör det. Mitt hjärta gör det.
Jag försöker njuta. Och jag gör det faktiskt ganska ofta. . Jag skrattar, reser, läser en bok i solen, dricker mitt morgonkaffe på altanen och känner tacksamhet över livet som fortfarande är mitt.
Men sorgen går bredvid mig.
Den är sällan högljudd längre. Den skriker inte som den gjorde då. I stället finns den där som ett moln på en annars klarblå himmel. Som sump i kaffet. Som en liten fläck på en alldeles ny tröja. Inte tillräckligt stor för att förstöra allt – men tillräckligt tydlig för att jag aldrig ska kunna låtsas att den inte finns.
Så ser min sommar ut nu.
Den är vacker.
Och den gör ont.
Jag har lärt mig att båda känslorna får plats samtidigt. Att sorg inte är motsatsen till glädje, utan ett bevis på hur oändligt stor kärleken var. Ludwig finns inte längre vid min sida, men han finns i varje sommarbris, i varje solnedgång och i varje ögonblick då hjärtat plötsligt värker utan att någon annan märker det. Kanske kommer sommaren alltid att bära hans namn. Och kanske är det precis så kärleken ser ut när den vägrar ta slut.
April 2019
Maj 2019
Juni 2019
Juli 2019
Augusti 2019
September 2019
