Det är så sorgligt, tycker jag.
Själv är jag uppvuxen i ett kärleksfullt hem, jag hittade mitt livs kärlek tidigt och jag har fått tre barn att älska.
Kärlek gör ju också ont.
När man mister dem man älskar mest. Då gör det riktigt ont.
Så ont att man önskar att man inte hade någon att älska, för det gör så ont när de försvinner.
Oron för att något skall hända ens barn gör ibland att man önskar att man aldrig skaffat några barn alls.
Men givetvis är det bara dumma tankar, för vem vore jag utan de mina?
Mitt liv skulle varit så innehållslöst utan mina fina pojkar.
Jag visste tidigt att jag ville ha barn och som tur var kunde jag också få dem.
Kärleken till mina föräldrar och syskon var stor, kärleken till min man är större men kärleken till mina barn är störst.
Jag är så glad att de blivit de härliga människorna som de är.
Jag älskar att se dem tillsammans och kärleken dem emellan. För vad är det dom säger att man måste älska sina syskon?
STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar