Grattis Knutte!

I dag fyller vår äldsta son år.
Han föddes på Akademiska sjukhuset den 2 november 1988.
Det var inte en helt enkel förlossning, men efter 17 timmar inne på förlossningen kom han ut. Liten och skrynklig och med två stora bruna ögon.
Han vägde 3000 gr och var 49 cm lång.
Han blev hela mitt liv direkt,
Jag var så stolt och jag var så ledsen att jag inte fick visa upp honom för någon i familjen.
Jag hade precis flyttat från Östersund och bodde i Tierp med Jonny, där vi inte kände någon.
Efter en vecka kom min syster ner och hälsade på mig, men min pappa kom inte förrän  till Knuts dop och då var han över tre månader gammal.
Det var en jobbig tid men jag var så lycklig!
När man sitter och minns känns det som igår men när jag ser på bilder på honom och oss så förstår man att det är tjugosju år sedan.
Jag hoppas att man får vara med i hans liv i tjugosju år till.

Bäbisarna fick ligga på magen på den tiden.
Här ligger han i en korg som jag har gjort.

Knuts dop den 11/2 1989

Glad i kille i vårt rosa kök.

Kolla!
Han har rosa kläder på sig!
Det gick u bra det med ;)

Knut sover fortfarande med öppna ögon.

"Bara lukta" heter den här bilden.

Mamma har Tupperware party hemma och en av tanterna har gett
honom ett chokladkex.

O what a night

Hur roligt som helst i går.

Tack för ett awesome party alla inblandade!

Foton säger mer än tusen ord!

Chucky and his bride.

Värdinnan

Mammas pojkar

Annat löst folk

Maria Montasami kom förbi en sväng

Fler bilder kanske kommer senare.

Utflykt

Kattgos på morgonen.

Sedan en tripp till KAPAB i Lit.

Hem med gubbarna och sedan en familjestund på kyrkogården.

Nu myser vi i köket och förbereder oss för kvällens bravader.

Jag säger som pappa skulle ha sagt: "Någonstans i världen är väl klockan 15.00".

Nu fär ma heim!

I dag åker vi upp till Jämtland. Det var längesedan sist, nästan ett år.
Jag vet inte varför vi åker upp så sällan? Jag har bott i Uppsala i över 14 år nu, har mitt liv här, mitt jobb och min stuga på landet. Det finns ingen tid att åka upp, det är för långt.
Men i dag åker vi upp.
Jag, Jonny, Calle, Ludde och Lars. Tyvärr får inte Knut plats i bilen så han får stanna hemma. Synd!
Det började med att Per och Anita snart skall flytta och då skall de inte ta med sig de gamla möblerna som är ärvda efter vår mormor.
Jag tycker det är synd att de skall försvinna ur släkten så jag ta dem till Hållen.
Sagt och gjort. Dags att hämta grejerna den här helgen. Lars farfar fyller 90 år så Lars hänger med oss upp för att säga grattis.
Anita passar på att ha sin sista fest i det stora huset i morgon och då ville sönerna hänga med.
Två av tre fick plats.
Så i kväll dundrar vi upp för att dundra hem igen på söndag med släp och möbler, och buller och bång.
En fransk visit upp och ner.
Alla möbler skall till Hålen så vi måste förbi där först på söndag kväll, innan vi kommer hem till Uppsala.
Tänkte stanna i Hållen över natten till måndag men det blir så okristlig tidig morgon, eftersom Calle tar pendel till Stockholm kl 06.30 på mornarna. Det innebär att vi måste åka från Hållen kl 05.00.
Så vi skippade den idén.
I kväll kommer vi upp vid 23-tiden, om allt går som planerat. Tror jag tar med mig mat att käka i bilen så vi slipper stanna på något äckligt hamburgerhak.
Det är många som kommer på Anitas Halloweenfest i morgon. Det kommer bli roligt att träffa alla gamla vänner och skoj att klä ut sig. Sån´t gillar jag.
Efter 14 år här nere så har jag fortfarande inte så många kompisar. Mina vänner i Östersund saknar jag massor.
Roligt att så många kommer på festen så att jag hinner träffa alla.
Kärlek till er!

Henry in da house

Lunchbesök av Frida och Henry i dag.

Trevligt avbrott i min trista vardag.

Man glömmer hur små de är.

Blev inget foto på mamma tyvärr. Jag hade bara ögon för Henry i dag.

Ett mejl.

Skall försöka författa ett bra mejl till ortopeden i Ystad, han som också arbetar här i Uppsala då och då.
Han som jag träffade den 6 september och som lovade att hjälpa mig om "Ackis" tog för lång tid på sig, eller krånglade på något vis. Tror nog att det är dags för det nu.
Jag måste försöka författa ett bra mejl till honom och kanske, kanske kan han sätta fart på byråkratin på sjukhuset.
Jag satt framför datorn i går och gjorde ett försök men min skalle var tom.
Jag vet inte vad och hur jag skall skriva för att det skall låta bra och professionellt?
Det låter bara som att jag klagar och gnäller.
Det gamla uttrycket att "man måste vara frisk för att orka vara sjuk", stämmer så väl. Detta blir jag påmind om hela tiden.
Varje dag har jag en massa att ta tag i, telefonsamtal och jobbiga mejl.
Det känns inte som om jag bara får vara.
Det är väl både bra och dåligt antar jag. Bra att man inte blir helt försoffad. Ju längre man går hemma desto jobbigare är det att ta tag i saker och ting.
Vissa dagar kan det t om vara jobbigt att göra sig i ordning för att åka och handla.
I dag skall jag få fina lunchgäster och DET känns inte ett dugg jobbigt.
Men först tänkte jag, som sagt, författa det där jäkla mejlet.
Vet bara inte vad jag skall skriva.

Hej Anders!
HJÄLP!
MVH Maggan i Muppsala

Halloween

Pyntade lite fast vi skall åka bort och fast vi inte har några barn längre.

Det har blivit en tradition ändå med mina två pynt.

Min pumpa.

Och min spökljusstake,

Det blev en bukett rosor också.

Lite höstfint.

Presenter

Det är mycket presenter som gäller i den här familjen, just den här tiden på året.
Ludde fyllde år för två veckor sedan och på måndag är det Knuts tur.
Nästa söndag är det fars dag och sedan är det snart jul.
Även om mina små gossar är vuxna nu så köper vi i alla fall fina julklappar till dem.
Det är roligt med julisar och vi är inte en sån familj som köper en massa saker till varandra under resten av året. såååå julen får bli den tid vi shoppar loss.
Julklappspapperen hinner knappt slängas och granen står fortfarande grön och grann i stugan när det är dags för Calle att fylla år i början av januari.
Nästa gång fyller han dessutom tjugofem år. Det räknas väl som lite halvjämnt och det kommer antagligen att firas med både buller och bång antar jag.
En och en halv månad senare är det dags för Jonny att fylla femtio.
Hå hå jaja!
Inte lätt att veta vad man skall köpa till alla.
Inte lätt att pricka rätt.
Inte för att någon av mina gossar är speciellt kräsna, de blir glada för vad de får, men om man lägger en massa pengar på presenter så vill man ju att det skall bli mitt i prick.
Just nu är det dags för Knut på måndag och jag har inte en aning om vad han önskar sig.
Morsan får tillbringa dagen på nätet för att kolla vad som finns där ute som det kan tänkas stå KNUT på. Det är inte lätt när de är vuxna inte. Förr kunde man gå på BR Leksaker och hitta vad sm helst så var lyckan total.
Ideér emottages tacksamt på Messenger eller sms!
Tjingeling!

Orkar inte mer!

Ringde till Ortopedkliniken i morse och fick en telefontid klockan 13.00 i dag.
De ringde upp mig och jag frågade trevligt om de kunde se var i kön jag var med min remiss?
Hon sa att de hade mycket att göra och att jag kunde skaffa en inloggning på "Mina Vårdkontakter" för att kolla själv.
Jag berättade att jag har en sådan inloggning men att det inte går att se något där.
Då fick jag ett telefonnummer till bokningen på ortopeden istället.
Sagt och gjort!
Ringde dit och kom fram på tredje försöket.
Kvinnan som svarade där sa att om jag hade fått en remissbekräftelse så fanns jag givetvis med på deras lista, med betoning på GIVETVIS!
Jag förklarade att jag visste det men att jag ville veta om hon kunde se om jag snart skulle bli kallad.
Hon var stingslig och inte speciellt trevlig när hon förklarade att jag "antagligen" skulle få höra något innan årsskiftet, om jag hade tur.
Hon sa åt mig att skaffa en inloggning på "Mina Vårdkontakter", för där kunde jag följa min remiss.
Nä, sade jag då. Det går inte att se något där och det var därför som jag ringde.
Både min arbetsgivare och Försäkringskassan vill ha svar från mig om hur länge jag blir borta från arbetslivet, så om hon ville vara snäll och kolla upp detta skulle jag vara mycket tacksam.
Hon blev mer irriterad och svarade ganska snäsigt att kön var jättelång och hon hade ingen aning om hur deras arbetsbörda såg ut framöver.
Jag var inte otrevlig eller arg, jag ville bara ha ett ungefärligt svar och det tyckte hon var dumt eller något. Jag vet inte?
Åter igen sa hon åt mig att kolla på nätet, som om hon inte hört min förklaring första gången.
Jag förstår att de har mycket att göra, men jag tycker inte att jag måste förstå deras arbetsbörda.
Jag är deras patient, deras kund och jag tycker att man kan svara trevligt när någon ringer.
Inte lägger jag över min arbetsbörda på föräldrarna på mitt jobb. Detta får jag ta med mina kollegor och min chef.
Varför skall jag som patient inte få ringa och ställa lite frågor utan att bli idiotförklarad?
Detta var första gången som jag ringde på hela den här tiden som jag varit hemma. Första gången sedan jag blev sjukskriven i mitten av augusti. Inte tycker jag att jag tjatat direkt, eller att hon har en endaste anledning att vara snäsig mot mig när jag ringer!
Det är det här som gör att man knappt vågar be om hjälp inom den svenska vården.
Sluta hänvisa till nätet när det inte står något där!
Om jag går in på min journal och klickar på remisser så står den den här meningen där:
Nedan finns minst ett remissvar som inte är vidimerat, vilket betyder att ansvarig vårdpersonal ännu inte bedömt det.
Tycker verkligen sköterskan på Ortopedkliniken att det är ett bra svar på NÄR jag skall få träffa en ortoped?? så bra, att hon kan hänvisa dit två gånger på mitt två minuter långa samtal.
Klart att jag blir sur, men mest blir jag ledsen. jätteledsen.
Jag orkar inte vara sjuk längre. Snart skiter jag i det här och går och jobbar istället, fast jag inte kan.

F*ck *ff!!

Vad gör jag för fel?

Nu har jag gått upp ett kilo!
Vad gör jag för fel?
Trodde att jag bara skulle rasa i vikt när jag började att lchf:a mig, men icke sa nicke!
Något fel gör jag ju, eftersom jag inte går ner i vikt.
Är min kropp i chock, efter tre år utan fett helt plötsligt få fett igen?
I går var första dagen som jag tog bort grädde och ost sedan jag startade. Jag har fortfarande Gammaldags mjölk i mitt kaffe, men annars åt jag inga mejeriprodukter på hela dagen.
Att ha kokosolja i kaffet gör också att man blir mätt direkt på morgonen. Man behöver inte käka på direkten när man vaknar.
Undrar hur länge man håller sig mätt på det här kokosfettet?
Är det min hjärna som inte är med på tåget tro? Är det fortfarande min hjärna som säger åt mig att det är fel med allt det här fettet och som gör att jag inte går ner i vikt?
Det känns lite snopet att det skulle vara så trögt att gå ner i vikt, Jag som hade bestämt mig och jag som trodde att jag skulle vara på G vid det här laget.
Jag har gått med i några LCHF-grupper på Fb och jag ser att det är flera som tampas med vikten, precis som jag. Detta är inte klockrent och så enkelt som alla LCHF:are förespråkar.
Det kanske är som någon sa till mig, att jag bråkat för mycket med min kropp under årens lopp så nu vet den inte vad den skall göra eller hur den skall fungera.
Jag kör väl på så borde det väl hända något snart.
Andra går ju ner av LCHF, då borde jag väl kunna göra det också, kan man tycka va?!
Jag vill verkligen lyckas med detta den här gången så kom igen nu då kroppen!