Andra bullar

Eller inga bullar alls faktiskt.
Jag har varit sjukt duktig de senaste veckorna.
Inga kakor på jobbet, inget godis här hemma.
Knappt något socker över huvud taget.
Jag är sötsugen då och då men så länge som jag känner mig så här peppad är det ju inga problem.
Problemet kommer ju när jag gått ner ett antal kilon och man tror att man kan börja käka igen.
Precis som vilken drogberoende som helst så måste man ändra livsstil för gott annars så kommer det gå åt helsike....igen.
Just nu är jag sjukt peppad, så här peppad har jag inte varit sedan jag var med i Viktväktarna för första gången 1996 och gick ner nästan 20 kilo.
Nu är min målvikt 10 kg mer än vad jag vägde då.
Saker och ting förändras.
Jag vet att jag tror att jag är odödlig när jag gått ner en massa kilo.
Ja, men en godispåse gör väl inget....å det gör det ju inte heller så då tror man att man käka en till å en till å en till.
Jag vet hur det är. Been there, done that, bought the t-shirt.
Inte bara en gång utan många, många gånger har jag blivit för kaxig.

Jag vill börja känna njutning när jag tränar för det har jag aldrig känt i hela mitt liv.
Det är bara ångest å ont å vånda.
Räknar varje sekund, som om jag håller på att drunkna.
Tänk att få längta till ett träningspass, få känna svetten rinna och tycka att det är skönt, det har jag aldrig gjort.

Tänk att få gå ner en massa kilon och kanske, kanske bli bättre i mitt knä.
Tordas gå till en läkare med mitt skadade knä utan att det kollar på mig som om jag får skylla mig själv.
"Tror jag det, att du har ont. Så fet som du är" skriker deras blickar.
Om jag vore smal så skulle mitt knä ha varit fixat vid det här laget men nu måste jag först gå ner i vikt innan jag får någon hjälp.
En medelålders tant med övervikt och artros får skylla sig själv.

Jag har ett delmål och när jag nått det så ska jag köpa nya kaffemuggar :)
Dyyyra kaffemuggar :)
Man ska unna sig saker som inte innehåller några kalorier lrde jag mig som viktväktare så ny kaffemuggar there is.
När jag nått mitt slutmål så ska jag skicka efter en 50-talsklänning från USA.
Den ska jag ha på mig nästa sommar.
DET är mitt mål.

Telefåååånjääävel!!

Nu måste jag köpa en ny telefon, eller åtminstone ett nytt batteri för det här går inte längre.
Jag kan inte prata i telefonen i 1 minut förrän den dör.
I går gjorde den det och i dag likadant.
Den säger att jag har fulladdat batteri men ändå så dör den.
I dag dog den mitt i ett samtal med en kompis och nu kan jag inte starta den igen.
TELEFONJÄVEL!
Aldrig mer en HTC.
Jag har haft den i 15 månader och den började strula redan efter 6-8 månader.
Jag måste ladda den flera ggr/dag men ändå så dör den så fort jag pratar i den.
Undrar var man köper ett nytt batteri då?
Jag måste ju ha skittelefonen ända till maj-13 om jag ska slippa betala dubbla avgifter.
Jag ska åtminstonde vänta till efter jul med att köpa en ny telefon, annars blir det för dyrt.
Jävla skitgrejer!
Tacka vet jag de gamla hederliga telefonerna, de höll ju i all evighet jämfört med de här smartfååånarna.

Låt oss hugga in...

... i en ny vecka.
Inte för att jag känner mig speciellt hungrig på det just nu, men det kan ändra sig.
Bara jag fått mitt kaffe och en dusch så brukar motivationen komma.
En vän berättade för mig i går att hon varit tvungen att sluta med kaffe för sin magen skull.
Ååå, vilken sorg. Jag vet inte hur jag skulle kunna vakna på mornarna utan mitt morgonkaffe?
Den här veckan erbjuder ett kvällsmöte och på lördag kommer Jonny hem.
Jag tror att Knut sa något om att vilja träffas i veckan, kommer inte ihåg varför men det blir säkert mysigt.
Ja men, nä men....annars är det väl ingen nytt under solen.
Livet masar sig framåt i sakta mak.
Jag fortsätter väl att räkna kalorier och hoppas på ett mirakel :)
Jag affirmerar mig smal och vacker till jul.
Wish me luck!

I sakta mak

Den här söndagen har jag inte gjort många knop inte.
Tog av mig nattsärken för 10 minuter sedan.
Fixat lite i köket, pratat i telefonen, satt i gång en tvättmaskin, vattnat en blomma...
Nu sitter jag och funderar över vad vi skall äta till middag?
Kanske man skulle ta å koka lite pepparsoppa?
Eller ska man ta å beställa mat i dag kanske?

Tänkte ge mig ut i svampskogen men jag får inte med mig någon och jag törs inte åka själv för jag har så dåligt lokalsinne.
Jag kommer villa bort mig i skogen om jag åker själv.
Jag har inte dåligt lokalsinne, förresten. Jag är helt utan lokalsinne :)
Alltid när jag går i skogen så går jag åt fel håll. Tre sekunder in i skogen och sedan vet inte jag var bilen står.
Det kan vara skönt att lulla på här hemma också.
Kolla på en film kanske?
Någon som har ett  filmtips till övers?

Längtar efter Jonny gör jag också.
Det är samma visa varje gång han åker iväg.
Jag har så oerhört tråkigt utan honom.
Jag blir nästan apatisk när han är bortrest, jag tar mig inte för någonting.
Ingenting är roligt.

En lat söndag i sakta mak.
Skönt va?

Mammas pojkar

Visst är de väl fina mina tre stora pojkar?

Som om någon mamma skulle tycka något annat :)

Carl Erik Gustaf, Lars Ludwig Noel & Bo Knut Thomas.

Mammas pojkar alla tre <3

Jag sa att de inte fick göra någon grimas

 men så upptäcker jag nu att de gjorde ett "prank" i allafall.

Kan du upptäcka det?

Minnen

Det känns som om halva mitt liv bara består av minnen.
Allt som passerat är ju givetvis bara minnen men för mig är det verkligen endast minnen.
Att hela min familj är borta gör ju att jag bara har mina minnen kvar.
I bland vill jag bara gå upp i minnen, lyssna på Ted Gärdestad, titta på foton, gråta och vara ledsen.
Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma.
Jag lever ett glatt och bra liv men jag bär på en stor sorg och då och då måste den sorgen få komma fram.
Jag blir ofta lite ledsen så här på hösten.
Jag gillar att sitta för mig själv och komma ihåg.
Jag försöker fokusera på alla de fina minnen som jag har.
En lördag på 70-talet. Jag och pappa som hämta potatis i Håkansta.
Jag och mamma som käkar korv med mos utan att vi säger något till pappa.
Jag får sitta i Lasses rum och lyssna på musik och han berättar och lär mig vad alla band heter och vilka som sjunger.
Pappa och mamma som har fest i fin långklänning och sammetskavaj.
Pappa som luktar Brut och jag får dansa på hans fötter.
Mamma lägger mig och läser "Prins Hatt under jorden", Anita och Televinken på tv:n.
Min syster som hämtar mig hos dagmamman. Vi leker teater när vi går hem genom campingen.
Jag kommer ihåg mjölken som fanns i trekantiga tetraförpackningar, raketost och apelsinigloo.
Jag köpte lördagsgodis i små lila godispåsar med en svart kvinnobyst på.
Härliga söndagsmiddagar på Odenskogsvägen. Lasse hänger upp pappas kallingar i köksfläkten och vänder upp och ner på alla mammas tavlor i vardagsrummet.
Jag skrattar så att jag kiknar.
Anita har på sig militärjacka och palestinasjal, hon har två långa flätor som jag får hålla i när vi badar på Odensalabadet. Hon simmar och jag glider bakom och håller i mig i flätorna.
Hennes konstiga kompisar, killar med långt hår som sitter i hennes rum och spelar gitarr.
Jag får alltid vara med.
Alla mina kompisar i Odenskog, Eva, Maria, Susanne och Ann-Charlotte.
Min första kärlek Pigge, Jimmy och sedan Björn.
Jag ligger på min säng och lyssnar på Olivia Newton John.
Killarna från Odensala med moppar som lyssnar på Noice.
Min första fylla hos Kicki.
Mitt rosa rum med den vita järnsängen.
Minnena trängs i mitt huvud, de vill komma ut och skrika GLÖM INTE MIG!
Jag glömmer inte, jag glömmer aldrig

Vänner

Vänner har kommit och gått genom livet.
Vissa består andra har försvunnit och kommit tillbaks, några har man aldrig mer sett röken av.
Det finns människor som kommit in i mitt liv och som jag inte har vårdat, andra har inte vårdat mig.
I dag fick jag en skymt av en gammal vän och detta möte berörde mig.
En människa som betytt oerhört mycket för mig och som jag nu inte har någon kontakt med alls, det är sorgligt tycker jag.
Jag har flera vänner som bor alldeles för långt bort men som finns här nära mig ändå och det känns skönt.
Jag har en fin man och underbara barn men livet blir ingenting utan vänner.
Jag som bytte stad mitt i livet måste vårda mina vänner extra mycket.
Det är inte lätt att skaffa kompisar när man blivit gammal :)
Man kanske skulle börja spela bridge, eller nåt.
Det var enklare när man var barn då gick man bara fram till en unge på lekplatsen och frågade om vi skulle leka så var det klart med den saken. Vuxna är lite mer komplicerade.
Det ska bjudas på middag och bjudas tillbaks. Det skall vara fint som snus och kanske vill man träffas igen.
Man ska ha tid att träffas samma tid och plats.
Alla runt omkring mig lever så hektiska liv.... är det bara jag som lullar runt i en stilla lunk utan att ha något att göra?
Det känns så ibland.
Vänner är viktiga.
Jag saknar er!
Ni vet vilka ni är <3
Ingen nämnd, ingen glömd.