Tryggare kan ingen vara....

Jag kommer ihåg när jag tog det här fotot. Klockan är ca 23.00 och Ludwig har precis ätit sig proppmätt och han ligger förnöjd mot mitt bröst.

En liten baby i sin mammas trygga famn.

- Inget ont kommer hända dig, min son.

- Jag skall skydda dig mot alla faror.

Precis så som alla föräldrar tänker och vill. 

Mitt lilla barn.

Älskade son.

Är jag intill döden trött.

Är jag intill döden trött

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

Säg, var hålls min lille vän,
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän
rare vän
i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
hjälp mig, du som kan det! 

Harriet Löwenhjelm (1887-1918)

OMG!! It’s Friday!

Fasen, redan fredag. En vecka till och jag har överlevt.

Den har varit tung, men det gick.

Just nu sitter jag med grusiga ögon och försöker se vad jag håller på med. Tog mitt Melatonin en aningens för sent i gårkväll så allt sömnhormon har inte lämnat kroppen ännu.

Glömde bort att jag hade en tidig fredagsmorgon i dag.

Börjar arbetsdagen med ett APT, sedan hoppas jag på att få hinna vara ute en sväng. 

Jag blir så seg när jag inte hinner ut på hela arbetsdagen.

Slutar 14.45.

I kväll skall jag och min man åka in till stan och käka middag. 

Jag har beställt bord på Brödernas. 

Vi skall bla testa deras berömda pizza med löjrom.

För första helgen på evigheter skall vi INTE åka ut till Hållen. Det känns faktiskt ganska skönt.

Imorgon skall Jonny hjälpa Knut att sätta upp duschvägg och sedan skall de planera deras nya kök. 

Jag skall röja i gästrummet och sedan skall jag också åka till Knut och Natasha för att äta middag och lördagsmysa.

På söndag åker Jonny till Stockholm en sväng och jag skall väl fortsätta med gästrummet, eller inte göra något.

Jag ser fram emot denna helg.

Men först skall jag klara av den sista arbetsdagen utan att somna på min post.

Thank god it’s friday!

Det rullar på!

Nu har jag snart arbetat i två veckor in på den nya terminen.

Det går sakta men säkert. Jag känner varje dag att jag inte vill kliva upp och gå iväg, men jag är nöjd varje dag jag går hem och har ”klarat” en dag till.

Jag är nöjd med mig själv att jag arbetar, men varje morgon letar jag efter orsaker att stanna hemma.

Så är det bara. Jag vill inte gå dit men jag är så nöjd när jag gjort det för jag vet att jag måste just nu och jag har ju haft imycket frånvaro de senaste åren. 

Denna känsla av att inte vilja gå till jobbet har egentligen inte så mycket med själva arbetet att göra. Jag hade nog känt lika oavsett var jag jobbade någonstans. Jag vill inte gå hemifrån helt enkelt.

Jag vill sitta i min soffa och dricka kaffe och kolla på tv, jag vill gå ut med hundarna, plocka lite här hemma, planera och laga mat, åka på loppisar mm mm. 

Jag har arbetat hela mitt vuxna liv på förskola. Jag börjar faktiskt bli lite trött på det arbetet. Det känns som om politiker bara skiter i oss. Vi får mer och mer att göra men mindre och mindre resurser. Jag fyller 55 år i år och det känns som om jag är klar nu. Jag gillar min arbetsplats men det är dags att göra något annat. 

Hela Luddegrejen har också gjort att jag vill prioritera mig och oss. Att varje dag gå iväg och göra något som jag egentligen inte vill känns ju jävligt lite Carpe Diem.

Nä, det är dags för en förändring..... å jag lurar ju på en, men det är inget som går i en grisblink.

Ny vecka, nya tårar

Det är måndag igen.

Det känns som om det är flera månader sedan det var jul.

Känslan är alltid detsamma när julen är över, tycker jag.

Känslan av att december bara flög förbi.

Men januari är alltid evighetslång och kall och mörk.

Det har varit en tuff helg. Många tankar och många tårar. Det är svårt att se både bakåt och framåt.

Jag tänker mycket bakåt, på hur det var när Ludwig var sjuk, vad tänkte han på, var han rädd, mer rädd än han visade mig?

Jag gråter för hans skull, för det liv han ville men inte fick leva. Jag gråter för min skull, för att jag saknar honom, saknar min son.

Jag saknar hans skratt, hans kramar, hans humor....

Jag gråter för Jonnys skull, han ser så förtvivlat ledsen ut när vi pratar om Ludwig, han gråter också så hjärtskärande sorgset.

Jag gråter för hans bröders skull, för att de för alltid måste leva med en saknad och en sorg i bröstet.

Jag vet hur det är att för alltid ha en känsla av att sakna någon.

Även om jag också vet att det kommer bli bättre, sorgen kommer att bli lättare att leva med så småningom. 

Men just nu är det svårt. Svårt att hitta glädje, svårt att inte gråta, svårt att komma upp ur mörkret, ut ur tunneln.

Just nu känns det svårt, just i dag är det tungt.

Just i dag vill jag bara sitta här och gråta, åka till minneslunden och tända ljus, titta på foton och få vara hur ledsen jag vill.

Men jag skall snyta mig och gå till jobbet.

Det är vad som förväntas av mig i dag.

Finns det någonting någonstans?

Ja, jag undrar....

Jag har ju skrivit förut att jag inte riktigt tror på att Ludwig är någon annanstans, att han hamnat i himmelen hos varken gud eller någon annan. Jag blev så hemsk och krass när han gick bort. Att hans ande inte alls finns och att det inte finns några energier kvar när vi dör. Förr trodde jag det, men nu är allt bara så tomt och det känns inte som om jag kan känna honom någonstans.

Jag önskar ju det förstås, att han finns här runt omkring mig eller att han finns i ett paradis någonstans. Jag önskar så att han finns i en himmel och att han har det bra där han är, och OM det finns någon eller några där som tar hand om honom så skulle jag vilja säga några ord. 

Take good care of my baby
Please don’t ever make him blue
Just tell him that you love him.

Make sure you’re thinking of him
in everything you say and do.

And , take good care of my baby

don’t you ever make him cry

Just let your love surround him
And  make a rainbow all around him 
Don’t ever let him see a cloudy sky

Roligt och sorgligt och lite annat

Calles 30-årsfest i går var rolig.

Många skratt.

Vi startade dagen med bubbel och snittar, vi grillade ute på dagen och åt skaldjur inne på kvällen.

Vi hade ett Callequizz och sedan en musiktävling. 

Mitt lag förlorade bara för att jag inte kom på Lynyrd Skynyrd....så surt! Du vet när man sitter och kan svaret men hjärnan har gått på julledighet....

Det var lite tårar också. Lillebror var oerhört saknad på sin brors födelsedag. 

För mig har det varit en otroligt jobbig julhelg över lag. Jag har gråtit mer den här julhelgen än den förra.

Nej, det känns inte bättre. Inte på långa vägar. Den här sorgen är så oerhört tung att bära så jag vet inte hur jag skall klara det??

Som tur är blev jag tipsad om en Facebookgrupp som heter ”Vi som förlorat barn”.

Där inne känner jag att alla förstår mig och min sorg. Tack Linnéa som tipsade mig om den gruppen. Det kan också vara därför som jag varit så känslomässig på sistone. Gruppen river också bort lite av sårskorpan på sorgen efter Ludwig, men människorna där inne är otroligt stöttande för de vet precis vad jag går igenom.

Nu har vi kommit hem till stan igen. Det är skönt att komma hem även om Hållen också är hemma.

I morgon börjar vardagen igen. 

Vi startar terminen med en studiedag. Klockan ringer 06.00 imorgon......huuuga!

Men det skall bli skönt med lite vardag och rutiner . Slut på godisätande och lata dagar. Nu skall det bli ordning på kosten och jag tänker fortsätta promenera till jobbet även fast mitt körkort är tillbaks i plånboken igen.

10 000 steg per dag är målet och begränsa kolhydraterna, precis som det var före jul.