Det känns som om det är flera månader sedan det var jul.
Känslan är alltid detsamma när julen är över, tycker jag.
Känslan av att december bara flög förbi.
Men januari är alltid evighetslång och kall och mörk.
Det har varit en tuff helg. Många tankar och många tårar. Det är svårt att se både bakåt och framåt.
Jag tänker mycket bakåt, på hur det var när Ludwig var sjuk, vad tänkte han på, var han rädd, mer rädd än han visade mig?
Jag gråter för hans skull, för det liv han ville men inte fick leva. Jag gråter för min skull, för att jag saknar honom, saknar min son.
Jag saknar hans skratt, hans kramar, hans humor....
Jag gråter för Jonnys skull, han ser så förtvivlat ledsen ut när vi pratar om Ludwig, han gråter också så hjärtskärande sorgset.
Jag gråter för hans bröders skull, för att de för alltid måste leva med en saknad och en sorg i bröstet.
Jag vet hur det är att för alltid ha en känsla av att sakna någon.
Även om jag också vet att det kommer bli bättre, sorgen kommer att bli lättare att leva med så småningom.
Men just nu är det svårt. Svårt att hitta glädje, svårt att inte gråta, svårt att komma upp ur mörkret, ut ur tunneln.
Just nu känns det svårt, just i dag är det tungt.
Just i dag vill jag bara sitta här och gråta, åka till minneslunden och tända ljus, titta på foton och få vara hur ledsen jag vill.
Men jag skall snyta mig och gå till jobbet.
Det är vad som förväntas av mig i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar