 |
| Ja, så här känns det att vara hemma utan att känna sig speciellt sjuk. |
Så jag sitter här hemma i soffan och stickar, har snart skickat klart den längsta halsduken av mina restgarner. Den är inte så snygg, men sällsynt.
I dag åkte vi till Net on Net och köpte en airfryer, en ny soundbar till tv:n plus lite (läs mycket) annat smått och gott.
Konsten att göra av med några tusen på några minuter. Sånt är vi duktiga på min man och jag...haha....
Det var skönt att stanna hemma från Hållen för en gång skull. Helgen, framför allt söndagen blir så mycket längre när vi stannar hemma i stan över helgen. Annars har det inte varit så mycket action direkt. Mysig fredag med rödvin och country, romantisk lördag med skumpa och räkor. I kväll skall vi äta oxfilé på lavasten nere på RAGUSA.
I morgon börjar en ny vecka med nya möjligheter. Min nacke som krånglar är lite bättre igen. Den här gången skall jag inte sluta äta antiinflammatoriskt bara för att jag blir lite bättre, utan fortsätta en vecka så kanske värken ger med sig till slut.
Väntar och väntar på att det skall bli lite skön vårvärme snart. Det är ju bara kallt å kallt hela tiden. Vill göra fint på balkongen både här och i Hållen, vill plantera och göra sommarfint i trädgården. Längtar till den här sommaren. Det känns som om det var många, många år sedan som jag kände någon energi till att fixa, planera till sommar och semester. Det har varit så jobbigt och sorgligt de senaste åren. Vill komma ur detta och försöka känna lite glädje igen. Det är inte helt lätt men jag försöker verkligen varje dag och hela tiden. Det kanske inte märks men jag gör verkligen mitt bästa för att hitta mig själv igen, hitta mitt glada jag igen. Detta skriver jag och tårarna rinner, för jag saknar verkligen mig själv. Kommer jag verkligen att hitta henne, undrar jag?
Kram till dig som läser detta, jag önskar dig en mysig söndagkväll.
 |
| Jag försöker, som sagt.... |
Hittade denna text på FB-sidan VSFB-Vi Som Förlorat Barn
Den är så mitt i prick på mig, precis som jag känner och har känt det många gånger sedan Ludwig gick bort.
Det är en ganska lång text men värd att läsa, tycker jag.
Vill du veta hur det är att förlora ett barn?
Sätt dig ner, för det här kan ta ett tag att förstå.
Först är du i en stor, stor chock, och sedan är du i förnekelse han är inte död. Ganska snart kommer verkligheten ikapp, han borde ju ha hört av sig om han fanns. Men telefonen ekar tyst, ringsignalerna går inte fram för telefonen är urladdad, han svarar inte. Du skickar sms, du skickar på whatsapp du skickar snap men han svarar inte han läser dem inte ens.
Du har förlorat ditt barn och det första du förlorar är ditt leende, sen förlorar du viljan att leva, sen förlorar du ditt hjärta. För andra verkar du okej, men du är verkligen inte det, du finns inte mer, ditt hjärta har gått sönder.
Sorgen som du känner är bara början för du vet, att ditt barn bara bor i ditt hjärta nu saknaden och sorgen kommer bli mer och mer smärtsam.
Du värdesätter varje bild som du har fått, eller har av ditt barn, du klamra dig fast vid minnen som du trodde att du hade glömt. Du klamrar dig fast vid varenda sekund som påminner om honom. Du vill se allt, du vill att alla pratar om honom, men snart har alla andra glömt honom.
Du vet att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma igen.
Du låtsas att saker är okej, och du döljer din smärta. Du vill bara att NÅGON ska nämna hans namn varje dag, varje minut, varje sekund. Du ÄLSKAR när någon nämner hans namn, så att du kan känna att han är bredvid dig igen. Men alla har slutat prata om honom för han är tabu.
Ibland känns det som att man håller på att bli galen. Du känner dig fortfarande HELT ensam i sorgen, även när du är i en folkmassa med massa människor så är du ensam, för ingen förstår dig, ingen som inte förlorat ett barn kan förstå din sorg. Även om de säger, jag förstår.
Andra kan tala om sina barn och de är stolta över dem, de berättar hur bra det går för deras barn, eller vad de gjorde igår, eller i lördags, eller för en vecka sedan.
Men….. du får inte prata om ditt barn, det inte tillåtet det är tabu, för andra kan ta illa upp.
Så ditt barns minnen göms under sorgens moln det ska gömmas och glömmas, så att ingen mår dåligt av att DU mår dåligt, så ingen ska bli påmind om din sorg, så ingen blir påmind om han som är tabu.
Du vill bara nämna hans namn högt, högt så alla hör och minns honom, du vill skrika hans namn. Varje dag påminns du om vad du har förlorat, hur mycket din förlust har kostat, hur ditt hjärta har krossats.
Ditt barns förhoppningar och drömmar har kastats och finns inte mer. Framtiden när du skulle se ditt barn utvecklas, få barn, allt annat som händer i livet är krossat. Det finns ingen framtid, drömmarna är krossade.
Så innan du dömer mig för att jag påminner dig om min son, innan du känt smärtan av att förlora ett barn.
Tänk på…. att jag håller tillbaka tårarna, för de skulle annars vara en ström som aldrig tar slut. Tänk på att jag gråter varje dag, men vill egentligen skrika ett dödsskrik. Tänk på vad du säger till mig om mitt barn.
Mitt barn spelade roll, mitt barn var det viktigaste i mitt liv, mitt barn lever i mitt hjärta.
Jag ber om ett besök från mitt barn varje dag, i drömmen eller i känslan, jag ber om en dröm om honom varje natt. Du kan träffa ditt barn varje dag.
Så innan du berättar för mig….
′′ Han har det bättre på ett annat ställe ′′ eller ′′ saker är bättre på det här sättet ′′ eller ”håll sorgen för dig själv”…
Tänk på vad du säger…
Jag menar det verkligen och jag säger till dig, jag hoppas och ber att du aldrig ska behöva känna det jag känner och att du aldrig ska behöva förlora ditt barn.
Nygjord text av Anna Sjöberg, Alexanders 💕 mamma.
