Hur går jag vidare?
Jag lever och jag går vidare, men hur mår jag?
Jag jobbar, jag äter, jag skrattar jag finns...... MEN!
Åh, detta men...
Tankar som snurrar.
Aldrig mer...
Aldrig mer får jag träffa mitt barn. Den meningen är så förbannat svår att förstå, så fruktansvärd att acceptera.
Att längta efter någon är så långt ifrån vad jag känner. En längtan är något som man färdas mot, något som kan komma att hända. Min längtan är som att köra rakt in i en betongvägg.
Det tar tvärstopp!
Det känns som att vara instängd i en mörk tunnel och jag vet att jag aldrig kommer att hitta ut. I bland lyser det upp och jag finns och andas, men så släcka ljuset igen, å igen, å igen...
Före och efter.
Mitt liv kommer för alltid att vara före och efter.
Varsågod, här fick du lite svarta tankar en tisdagskväll.
Från mig till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar