Endorfiner vrs Ångest

Min kurator sa till mig i våras att träning är bra mot ångest.

Att jobba kroppen varm och frigöra endorfiner är ett bra sätt att motverka ångest på.

I morse satt jag i mitt kök och kände hur den välbekanta ångesten började krama runt min bröstkorg.

Sagt och gjort!

På med hörlurarna och en spellista med powerwalkmusik i öronen.

Gick två kilometer för första gången sedan operationen den 20/6-16.

Gick, blev varm och grät en liten skvätt.

Kom tillbaks svettig och mycket lugnare.

Så skönt att kunna gå igen. 

Så skönt att kunna dämpa min ångest och rädsla utan medicin.

Så skönt att börja känna mig som en människa igen.

Nu sitter jag i min trädgård, i gungan och tar igen mig.

Så skönt!

I valet och kvalet

I måndags kollade vi på en större lägenhet.

En femma på samma gård som vi redan bor på.

I går fick vi lånelöfte men vi har inte gett oss in i budgivningen ännu.

På tisdag kommer mäklaren hit och värderar vår lägenhet och efter det vet vi ungefär vad vi har råd att köpa för.

Klicka på länken och kolla på lägenheten.

https://www.hemnet.se/bostad/12148356?utm_source=ios_app&utm_medium=link&utm_campaign=tipsa&utm_content=iphone

Sjuk och fet

Eller sjukt fet.....eller fett sjuk.

Whatever...

Vaknade i går morse och kände en liten, liten knöl i halsen.

Tänkte att detta måste ju vara ett skämt. Första dagen på jobbet på flera månader och jag vaknar upp och känner mig sjuk?!

Jobbade hela dagen och i natt blev det värre.

Jobbade ändå hela dagen i dag men nu kan jag nog inte ljuga för mig själv längre.

Om inget mirakulöst händer i natt så måste jag nog stanna hemma från arbetet i morgon. Jag håller nämligen på att hosta lungorna ur mig och halsen bränner som eld.

Var på AKH(arbetsklädsvaruhuset) i dag.

Vi skall få nya regnkläder på jobbet, så jag och en kollega åkte dit för att prova ut rätt storlek.

Jag skulle även få en huvtröja och nya vinterbyxor. Kläder som de andra fick när jag var sjukskriven.

Men det var lättare sagt än gjort. De hade inga vinterbyxor i min storlek så de får specialbeställa ett par till mig.

Inte ett enda par i min storlek. Herre Gud! Det måste väl finnas tjockare bygggubbar än jag som kommer dig för att handla arbetskläder?

-oj, du är visst större än du ser ut, sa tjejen som hjälpte mig.

Var det en komplimang? Eller skall jag ta illa upp?

En sak är säker och det är att jag måste försöka göra något åt min vikt....

.....igen...

Det midjemåttet som hon visade mig är inget att skratta åt.

Hon frågade också om jag ville följa med på Herbalife möte med henne nästa vecka. Men då blev jag lite sur och sade bestämt nej.

Tänk vad man får vara med om när man är tjock!?

Upp å hoppa!

I dag ringde larmet kl 06.15.

I dag är man uppe med tuppen för första gången på flera månader.

I dag och i morgon har vi studiedagar på jobbet.

Jag har packat min ryggsäck, duschat och hunnit få mig en kopp kaffe.

Nu är det bara frukost kvar. Jag har ju lite svårt att ära precis när jag klivit ur sängen, men det är bara att ta tjuren vid hornen och trycka i sig ett ägg eller två så att man klarar sig fram till lunch.

Det känns ok att börja med arbete och rutiner igen.

God Morgon!

Den dagen, den sorgen.

Jag skulle ge min högra arm för att kunna leva efter den devisen.

Jag oroar mig på tok för mycket för allt, precis allt.

I morgon börjar jag jobba och det känns jätteläskigt, för tänk om jag inte orkar, tänk om jag inte kan, tänk om jag får ont, tänk om jag bara gråter, tänk om jag ..... till förbannelse.

Nästa vecka skall sonen på röntgen och kolla om den djävla medicinen har hjälpt på hans djävla tumörer.

Oro.... det är bara förnamnet.

Det är rent och skär panikångest. Har du aldrig haft panikångest så är det nästan omöjligt att förklara känslan.

En svångrem dras åt runt din bröstkorg och du kan bara andas, flåsa med toppen av dina lungor. Det susar i öronen och man får tunnelseende. Tårarna går inte att hejda och det känns som om skinnet sitter för tajt på kroppen. Man vill springa och skrika men kroppen är som förstenad och rösten är bara som en tunn strimma. 

Jag oroar mig för att jag inte har fått pengar på hela sommaren bara för att experterna på Försäkringskassan inte tycker att oro och ångest är något att vara sjukskriven för.

Det hjälper inte mot oro och ångest vill jag bara berätta.

Jag fattar inte att de skall säga nej till mig hela tiden?

Massor med andra människor får ju vara sjukskrivna för ångest, oro och alla möjliga diffusa sjukdomstillstånd.

Men inte jag.....

Den dagen den sorgen ja....

I dag är min sinnesstämning som vädret ungefär, dvs mulet.

Tillbaks till arbetet

På torsdag börjar jag jobba igen.

Denna gången kommer jag tillbaks på 75%.

Jag både längtar och är livrädd.

Det är mycket som händer med sonen i slutet av augusti så jag hoppas jag orkar hålla ihop och vara på jobbet samtidigt.

Men jag kan inte gå händelserna i förväg och tro att det INTE kommer att fungera.

Tänk om vi bara får bra besked på nästa röntgen, då är väl allt bara bra.

Den sista veckan på vår semester fick jag i alla fall ligga på klipporna, åka flakmoppe och bo på hotell.

I morgon flyttar vi hem till stan. Det känns både skönt och lite sorgligt. Sommaren gick ju så jäkla fort.

Nu är det dags för arbete igen och jag längtar...

...tror jag...

Bara älskar Snapchat😀

Ett år sedan

Den 13 augusti 2016 hade jag min 50-års fest.

Då satt jag för mig själv i solen i trädgården och tänkte.

Jag tänkte att allt hade blivit så bra ändå.

Min rädsla när barnen var små, rädsla över att få cancer och lämna dem alldeles för tidigt.

Jag satt och tänkte på att jag var så lycklig. Jag fick fylla femtio år och all min skräck var borta.

Jag förstod då att jag nog kommer att bli gammal ändå och att jag inte kommer att dö ung.

Jag var så lycklig, så lycklig.

Inte visste jag då vad mitt femtioförsta år skulle ha i sitt sköte.

Tur är väl att man inte vet vad som komma skall.

Nu önskar jag inget annat än att det var jag som hade fått dessa tumörer istället för min son.

Man skall akta sig för vad man önskar sig.