Minnen från vår sista sommar tillsammans.
Du ser så sjuk ut och jag såg inte det då. Eller jag kunde inte se för så skulle jag gått sönder.
Jag förstod att du skulle dö men jag var så rädd att du var rädd, att jag spelade teater varje dag för din skull.
Vi gjorde utflykter tillsammans för att få bort dig från det där hemska stället.
Ingen skall behöva bo på Hospice endast 24 år gammal.
Då skall man leva livet, arbeta, resa, festa och älska.
Hur orkade vi en hel sommar?
Jag är så ledsen, dina bröder är så ledsna, din pappa med. Vi går sönder, hela familjen har gått sönder.
Vi haltar utan vår lillebror. Vi är en bil som försöker köra framåt med kvadratiska hjul.
Ingen styr.
Alla sitter i baksätet och glor.
Jag är så ledsen för vad som hände, att jag inte kunde hjälpa dig, att jag inte kunde rädda dig.
Att sitta en hel sommar och se sin son sakta dö, det går inte att beskriva hur det känns.
Ingen som inte har varit i samma situation kan förstå. Även om ni är flera som försöker så förstår jag att det är helt omöjligt.
Jag vill inte heller veta hur det känns.
Undrar ofta varför? Även om det är meningslöst så är det inget som jag kan låta bli att undra.
Varför ju du?
Varför just vi?
Nu har jag bestämt min nästa tatuering.
Det får bli den här draken från Tekken 3, som du (och jag) älskade att tävla med.
