Det är mer som minnesanteckningar och de är väldigt utlämnade. Jag förstår nu varför jag inte har skrivit förut. Det är jobbigt. Skitjobbigt.
Jag kommer på saker som är jobbiga och jag kommer ihåg saker som är sorgliga. Jag kommer nära vackra och fina minnen men som ändå gör ont att tänka på. Jag har skrivit två sidor ikväll och är nu helt slut.
Just nu struntar jag i grammatik och andra oväsentligheter, just nu är det bara en massa ord som trängs och vill ut. Det är roligt men svårt. Det kommer nog bara bli jag som läser dessa minnesanteckningar. Vi får se vart det leder. Att jag skall skriva något är inget jag väljer, det är något som jag måste göra för att må bra. Skriva är terapi.
Detta är det första stycket på min "bok".
Detta är kanske det enda du får läsa.
Mina första minnen
Jag står på en gård av asfalt. Solen skiner och jag ropar
–
Mamma, mamma! Titta! Jag kan knyta.
Jag har en vit mössa av mohairgarn som min
mamma har stickat. En sån där bebismössa som går fram i en snibb i pannan.
Banden är av siden. Jag står längst upp på gården och ropar till mamma som är
längre bort. Men jag tror inte att hon hör. Jag står med fingrarna under hakan
och jag knyter en rosett av de vita sidenbanden. Jag är bara tre år men jag kan
knyta mössan under hakan! Kan det stämma? Kommer jag verkligen ihåg rätt? Det
finns en bild på mig när jag står där uppe i en röd jacka, bruna gabardinbyxor
och den vita mohairmössan på mig. Blandar jag ihop bilden med verkligheten.
Eller var det så att mamma gick och hämtade kameran för att ta kort på mig när
jag hade knutit min mössa själv? Jag har berättat om den där händelsen många
gångar i mitt liv, om hur duktig jag var som lärde mig att knyta rosett under
hakan när jag bara var tre år. Tänk om det inte är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar