Hundra kronor kan jag ha och missta.
I dag när jag kom upp på Gränby efter jobbet för att helghandla såg jag en tiggare som jag inte sett där förut.
En ung kvinna i 25 års åldern med gravidmage.
Jag gick in och handlade för 1200 kr.
När jag kom ut med vagnen full av varor tittade hon på mig och sa:- please!
Hon pekade på sin mun och sa: -food!
Jag skakade på huvudet och gick vidare med tårarna som brände bakom ögonlocken.
Hur har dessa människor det egentligen?
Tillhör de stora ligor eller är detta en ung kvinna som svälter?
Där går jag till bilen med en vagn full av mat och hon har inget. Hon kanske inte ens har ätit på hela dagen fast hon är gravid.
Jag packade in min mat i bilen och gick tillbaka in på Gränby.
Jag gick in till första Bankomaten och tog ut 100 kr,
Gick tillbaka ut till kvinnan och lade hundringen i hennes hand.
Hon tog emot sedeln med trötta ögon och vände sig bort.
Jag kände att jag blev lite besviken. Hon såg inte glad ut och hon sa inte ens tack!
Så fick jag dåligt samvete. Man ger väl inte för att få något tillbaks. Man ger av kärlek och utan villkor.
Vad för slags medmänniska är jag då?!
Vad skulle hon ha gjort? Slängt sig om halsen på mig och sagt tack hundra gånger?
Hade jag mått bättre då?
Hon står där gravid och trött. Utan värdighet och jag kräver ett leende och ett tack.
Det är inte lätt att vara människa.
Jag hoppas att hon kunde köpa mat för pengarna och att hennes natt blir bra.
Jag åkte hem och packade in mina varor i mitt redan ganska fulla kylskåp, satte mig vid dukat bord och åt en fin middag med min familj, i natt skall jag sova i min härliga säng i en varm och skön lägenhet.
Hur gör du när du ser en tiggare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar