Midsommarafton.
Vi skall vara tillsammans, familjen. Syrran kommer.
Vädret skall bli vackert och soligt.
Mat, lekar, dans och musik. På behörigt avstånd förstås. Vi måste vara försiktiga. Sitta ute hela dagen. Buffé, sill, nubbe, jordgubbstårta och grilla till kvällen.
Det kommer bli så mysigt men...
...bilderna i huvudet försvinner inte.
Bilderna hur det var förra året, hur vi försökte göra det så bra som möjligt för dig. Du skulle vara med, det fanns inget annat alternativ.
Förstod att det var din sista midsommarafton med oss.
Du var tapper, vi också. Vi som stod runt dig och bara kunde titta på, försöka lindra, försöka göra det så bra som möjligt för dig. Vi var alla så starka, förstår inte hur vi orkade? Nu är jag så trött och har aldrig kraft.
Men att du skulle sitta på hospice en midsommarafton var inte ens ett alternativ.
Vi byggde en ramp så att du kunde komma upp med rullstolen, vi lånade en portapotti så att du skulle kunna gå på toaletten, vi hjälptes åt att bära dig upp och ner. Det var tungt men vi var många som kunde hjälpa till. Vi familjen, dina närmaste.
Då kunde du sitta med oss och äta god mat, sjunga allsång med blommor i kepsen.
Du var så vacker.
Bilderna finns kvar och jag vill inte glömma, men det gör ont att påminnas om hur sjuk du var och hur ont du hade.
Denna midsommar firar vi till ditt minne. Du är med mig varje dag.
Du vet att jag skulle ha bytt med dig om jag bara hade kunnat. Mamma älskar dig så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar