Här och nu

Att det skall vara så jävla svårt?!

Att vara här och nu är näst intill en omöjlig uppgift för mig.

Ta dagen som den kommer... jo, jävlar du...

Jag är då och där, hela jävla tiden. Ursäkta mitt språk, men ibland blir jag bara så trött på mig själv.

Carpe fucking diem!

Jag är i förra sommaren, i min kommande semester, till hösten, på fredag, till helgen, förra veckan, ja överallt utom här i dag, torsdagen den 2 juli 2020. 

Andas, ta in dagen, känna, vara här, leva mitt liv.

Leva mitt liv, där har vi det.

Hur gör jag det? 

Efter Ludwig har jag svårt att hitta tillbaks till mig själv. Vem är den där gamla tanten som tittar på mig i spegeln? Jag har förändrats ända in i själen, så det känns inte som om jag känner mig själv längre.

Så är jag så förgjordat trött. 

Trött, trött, trött..... ända in i själen. Önskar jag var Törnrosa och fick lägga mig och sova i hundra år. Men när jag får sova så kan jag inte, inte utan hjälp i alla fall. 

Ligger och grubblar och tänker till hjärnan nästan kokar.

Tänker på förra sommaren, min kommande semester, hösten, vad händer på fredag, i helgen?

Haha... så är det. 

God morgon förresten! I dag är det regnrock som gäller här i Muppsala.