En så’n där dag...

Så trött, så trött.

Somnade i soffan tidigt i gårkväll. Sov ändå hela natten. Somnade i soffan igen nu på förmiddagen.

Nu har jag i alla fall klätt på mig och borstat tänderna, sitter ute och lyssnar på bok.

Det är varmt ute, men molnigt.

Bryr mig egentligen inte om vädret. Det hade gärna fått regna hela dagen så att jag inte känner mig ”tvingad” att gå ut.

Nä, i dag är ingen bra dag. Tänker hela tiden på hur det var förra sommaren, hur sjuk Ludwig var.

Hur jag försökte vara glad, inte låta paniken ta över. Äta antidepressiva tabletter, inte kunna sova utan sömntabletter.

Alltid sätta Ludde först och försöka göra hans sista sommar så bra som möjligt.

Inte försöka tänka på att det skulle vara hans sista sommar i livet. Panik vid bara tanken.

Skratta utan att vara glad, gråten hela tiden bakom ögonlocken. Känslorna som sköra trådar utanpå kroppen. Inte tänka, bara vara och köra på som ett tåg som spårat ur.

En fruktansvärd sommar men ändå längtar jag tillbaks, för då fanns han fortfarande här hos oss. Då kunde jag prata med honom och krama honom. 

Då var jag inte så här trött. Jag är så trött på att vara trött.

Sorgen som ständig följeslagare. Sorgen har blivit min bästa vän nu. Går ingenstans utan den.

Ja, i dag är verkligen en så’n där dag.